Fördomar på arbetsmarknaden ledde till att Tuomas Saloma grundade ett eget tryckeriföretag. Med hjälp av frivilliginsatser omvandlades ladugårdsbyggnaden på föräldrarnas gård till hans verkstad.
”Jag har ett företag som sysslar med digital tillverkning av tryckta produkter – allt från kalendrar, klistermärken, anteckningsblock och affischer till tidningar och visitkort. Senast jobbade jag med en produktkatalog. Kunden skickade mig färdiga bilder och texter i digitalt format och jag gjorde layouten enligt önskemål.
Jag har studerat grafisk design vid en anpassad linje i Satakunta och startade ett eget företag rätt snabbt efter att jag utexaminerades år 2005. Innan dess hann jag söka jobb på den fria marknaden i ett år. Tyvärr var det då – liksom också delvis ännu i dag – vanligt med fördomar mot arbetssökande med funktionsnedsättning.
Jag undrar ofta hur det går ihop att samhället förser partiellt arbetsföra med utbildning, men sedan inte hjälper dem att hitta jobb. Man blir automatiskt erbjuden sjukpension och lever sedan på statens pengar. Fortfarande år 2024!
Tuomas Saloma
- Vad: Företagare vid TS-Grafi.
- Ålder: 39.
- Ort: Euraåminne, Satakunta.
När jag grundade mitt företag 2006 fick jag stöd av FPA för att investera i mina arbetsredskap. Lyckligtvis togs besluten på den tiden ännu vid ett lokalt kontor här i regionen. Handläggaren var en person som känt till min situation ändå från födseln.
Villkoret för att få pengar var att jag måste kunna påvisa att min affärsverksamhet var vinstbringande. Till en början gick jag knappt på plus, men ändå så mycket att jag kunde övertyga FPA att stödet var motiverat. Mina föräldrar gick också i borgen för ett lån som hjälpte mig komma i gång. I dag är jag helt skuldfri. Men hade jag inte fått investeringsstödet skulle situationen vara väldigt annorlunda.
Jag jobbar varje dag, fem dagar i veckan. Ibland upp till sex. När det är bråda tider blir dagarna långa. Särskilt inför val är det många som behöver valaffischer. Nästa vår blir det välfärdsområdes- och kommunalval, och då räknar jag med att få bo i min verkstad flera veckor på raken.
Lokalgemenskapen byggde kontor
I 15 års tid hade jag arbetsrum på övre våningen i föräldrarnas loftbod. Arbetsrummet var 13 kvadratmeter stort, och där hade jag min dator, en digital tryckpress, en skärmaskin och så vidare. I praktiken fick jag hela tiden snurra runt i brist på utrymme.
Rummet låg en trappa upp och jag kunde nog ta mig dit, men att bära material upp och ner var extremt svårt. Vi bor emellertid på landet och lyckligtvis äger min familj en traktor. Den använde jag för att få pappersförpackningarna upp till övre våningen. Något ordentligt förvaringsutrymme hade jag inte. Jag hade ändå inte råd att hyra in mig någon annanstans, firmans ekonomi skulle inte ha klarat av det.
År 2021 utnämndes jag till årets företagare av Euraåminne kommun. I mitt tacktal nämnde jag att jag drömde om bättre arbetsutrymmen. Följande år erbjöd lokala Lions Club sig att renovera ladugårdsbyggnaden från 1940-talet vid mitt barndomshem till ett kontor som talkoarbete. Allt revs ner och byggdes upp på nytt. Nu har jag tre gånger mer utrymme än tidigare, 38 kvadratmeter. Utan klubbens insats skulle jag fortfarande kämpa med att jobba på vinden.
Arbetsresor en utmaning
Jag har en lindrig CP-skada och rör mig utan hjälpmedel. Om somrarna åker jag med en trehjuling från min lägenhet till arbetsplatsen på barndomshemmets gård.
Mitt största problem är att jag inte äger en bil, utan använder mig av färdtjänst på vintern. Taxisystemet är väldigt besvärligt, och under åren har skjutsen ofta varit försenad. Jag kan nog vara flexibel, men om jag kommit överens om att träffa en kund en viss tid måste jag vara på plats när jag lovat. Det duger inte att säga sorry, jag kunde inte träffa dig eftersom taxin var försenad. Nuförtiden har jag tillstånd att använda en specifik taxichaufför som jag kan ringa upp och beställa skjuts av direkt.
En annan utmaning är att jag inte får använda arbetsresor för exempelvis kundbesök under arbetsdagen. För det ändamålet måste jag använda mina fritidsresor. Det finns så mycket byråkrati kring taxiarrangemangen, systemet borde bli flexiblare.
Jag har alltid varit ensamföretagare. På grund av styva fingrar är min finmotorik inte optimal, och därför måste mina arbetsmaskiner vara automatiserade så långt som möjligt. Om jag exempelvis behöver limma ihop ett block åt en kund kan jag inte göra det själv, eftersom resultatet inte skulle bli tillräckligt bra. Hittills har min mamma hjälpt mig med det. Men hon är pensionerad och kommer inte att kunna göra det i all evighet.
Därför skulle jag behöva någon som kunde hjälpa mig slutföra vissa arbetsuppgifter och ibland assistera med att underhålla maskinerna. Maskinerna behöver inte underhållas ofta, men problem kan uppstå snabbt, och får jag ingen hjälp blir det paus i arbetet. Det är inte bra för kundrelationen om leveranstiderna fördröjs alltför mycket.
Företagarens schema kan läggas om
Det bästa med att vara företagare är att man aldrig kan veta vad som händer under en arbetsdag. Arbetssituationen kan ändras väldigt snabbt. Senast i dag dök en kund upp utan förvarning och meddelade att han behöver 600 lotteribiljetter så snabbt som möjligt. Alltså kan tidtabellen vara väldigt tight. Jag kan planera mina dagar men måste vara förberedd på att schemat plötsligt kan läggas om.
Mycket i min företagarvardag skulle underlättas om jag bara skulle få en hjälpreda och om arbetsresorna skulle fungera.
För några år sedan grundade jag en nätbutik, och den hoppas jag kunna utveckla i framtiden. Jag tror den kunde hjälpa min business växa.” •
Text: Mikaela Remes
Foto: Privat
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 4, 2024.
