Teater har förmågan att frigöra sin publik
Vissa produktioner lämnar ett så stort intryck på både publik och upphovsmakare att de förtjänar att reflekteras kring långt efter sista ridån. Så är fallet med I det stora landskapet, den sagolika familjekrönikan som hade premiär på Svenska Teatern hösten 2019.
Ett år efter att ha spelat inför fullsatta salar återförenades aktörerna bakom pjäsen – DuvTeatern, Svenska teatern samt orkestrarna Resonaarigroup och Wegelius Kammarstråkar – under ett webbinarium för att reflektera kring lärdomar som samarbetet gav.
Att se och bli sedd var en viktig del av erfarenheten för skådespelarnas del. Det var givande att lära sig sina repliker och stå på scen framför en publik som helt tydligt njöt av vad den såg.
– Det kan ingen ta ifrån mig. Det är det roliga med det hela, konstaterade Ragnar Bengtström från DuvTeaterns ensemble.
– Kanske blev de och funderade på hur duktiga och bra vi var. Kanske blev de lite överraskade, säger skådespelare Yvonne Heins.
Produktionen, som i sin uppsättning kombinerade proffs med och utan funktionsnedsättning, satte också spår i de mest garvade teaterarbetarna.
– Det var arbetsintensivt, men jättebelönande. Man såg premiären och blev helt paff, konstaterar Axel Lindell vid Svenska Teatern.
– Produktionen har förändrat mig på fler sätt än jag ens kan sätta ord på. Vi behandlade ett jätteviktigt tema som nådde ut till en jättestor publik. Jag bemöter också personer med funktionsnedsättningar på helt annat sätt, säger skådespelare Sofia Heikkilä.
Under seminariet fick publiken också ta del av skådespelare och forskare Riikka Papunens föreläsning. Hon hade tittat på en publikundersökning som gjorts i samband med föreställningen, och reagerade på sättet som en del åskådare upplevt att skådespelarna med funktionsnedsättning stöddes av sina normfungerande kollegor. Uppfattningen som utgår ifrån att normfungerande alltid är stödgivare och personer med funktionsnedsättningar alltid mottagare förminskar mänskliga relationer till ett stödförhållande, poängterar Papunen.
Som ett motdrag till denna binära uppdelning lyfte Papunen fram teorin om att en människa under sina livsskeden rör sig någonstans mellan ytterligheterna i funktionsförmåga. Ett annat sätt att komma ifrån invanda tankemönster är att träna på att utvidga sin så kallade psykosociala föreställningsförmåga – exempelvis just genom teater.
I det stora landskapet med sin breda representation och ett budskap som efterlyser en mjukare värdegrund tar med publiken i en slags lek. Att få vara med och leka på ett sätt som skiljer sig från åskådarens vardag kan sätta ens identitet i rörelse, om än för en kort stund.
– Det kan skapa en större förståelse hos publiken och få oss att inse att det finns många olika sätt att vara människa. I bästa fall kan publiken förändras av att se en teaterföreställning, konstaterar Papunen.
Också teaterchefer var inbjudna till DuvTeaterns webbinarium. Svenska teaterns ledare Joachim Thibblin delade uppfattningen om lekens betydelse – lekfullhet hjälper oss att komma ifrån förutfattade meningar, menar han.
Förutom att I det stora landskapet påverkat mången medarbetares attityder skedde ett helt praktiskt uppvaknande på Svenska teaterns håll, i och med man fick se till att exempelvis rullstolar har tillträde både framför och bakom scenen.
– Produktionen gav oss en möjlighet att göra en uppdatering: vi har byggt om i fastigheten och gjort omklädningsrum tillgängliga. En stor teater har mycket traditioner, och vi har fått hitta på nya sätt att göra saker och ting. Jag är väldigt glad för hela den resan, konstaterade Thibblin.
I det stora landskapet – En sagolik familjekrönika kan ses på Yle Arenan.
Text: Mikaela Remes • Bild: DuvTeatern
Om kända och okända kvinnors kamper i socialpolitiken
Efterlivets politiska berättelse – kända och okända kvinnors kamper i socialpolitiken
Författare: Jörgen Lundälv
Premiss, 506 sidor
Efterlivets politiska berättelse redogör för både kända och okända kvinnor i Sverige under tre sekel. I boken beskrivs hur socialpolitiska kvinnor gestaltade, kommunicerade och kämpade för olika socialpolitiska frågor i samhällsdebatten.
Vilka socialpolitiska frågor och problem har varit mest centrala och hur har de socialpolitiska kvinnorna blivit hågkomna i eftervärlden? Det handlar om allt från konstnären Amelie Posses antinazistiska engagemang till rollatorns uppfinnare Aina Wifalk och socialpolitikern Gerda Meyerson som grundade Centralförbundet för Socialt Arbete och Föreningen för Dövas Väl i början av 1920-talet. Över 130 kvinnor beskrivs i boken, som är den sista delen i en socialpolitisk trilogi.
Författaren Jörgen Lundälv är verksam som universitetslektor och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitets institution för socialt arbete. Tidigare har han skrivit böcker bland annat om funktionshinder, socialt arbete och opinionsbildning.
Bild: Jörgen Lundälv
Befolkningens mångfald ska beaktas i konst- och kulturpolitiken
Framtidens konst- och kulturfält måste bli mer jämställt och beakta Finlands kulturella mångfald, anser en arbetsgrupp som tillsatts av undervisnings- och kulturministeriet.
Arbetsgruppen har jobbat fram åtgärder som ska stärka samhällelig delaktighet inom konst- och kultur, också för att personer med utländsk bakgrund bättre kan inkluderas på fältet och man bättre kan ta fasta på kulturell dialog.
Tanken är att befolkningens mångfald ska beaktas i all politisk planering och beslut som berör fältet. Bland annat föreslås att minoriteters möjligheter till karriärsutsikter inom branschen ska främjas och aktörer ska ta olika kulturarv och estetiska uppfattningar i beaktande i sitt utbud.
Samtidigt ska statliga aktörer utbilda sig i frågor om kulturell mångfald, för att kunna fatta bättre beslut och förstå sig på utvecklingsbehov.
Arbetsgruppen, som bestod bland annat av experter inom branschen, gav sina förslag till statssekreteraren i januari. Nu hoppas man på att undervisnings- och kulturministeriet ska göra verklighet av förslagen genom ett kulturpolitiskt program.
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2021.
