FÖRENINGSHJÄLTEN
På den här spalten träffar vi personer som gör ett värdefullt jobb inom funktionshinderfältet. Har du tips på en föreningshjälte? Kontakta redaktion@funk.fi.
Föreningslivet möjliggör många fina upplevelser för personer som annars inte skulle ha råd med dem. Men för att det ska kunna fortsätta i framtiden behövs nya krafter och idéer. Vid psykosociala föreningen Ringen hoppas ordförande Nina Kalk därför att också unga ska hitta verksamheten.
Hej Nina! Vem är du och hur kom du med i Ringen?
Jag blev ordförande för ett år sedan. Före det hade jag varit aktiv inom föreningen i ungefär fem år.
Jag hörde om Ringen då jag gick på ergoterapi i Borgå. På anslagstavlan fanns reklam för föreningen och på terapin sades att det skulle vara bra för mig att röra mig bland folk och träffa nya människor. Men jag vågade inte ringa – jag var rädd för att det kanske var en sluten krets och att jag inte passar in.
Senare stod jag i matutdelningens kö, där jag träffade en kvinna som var medlem. Hon rekommenderade verksamheten för att lära känna andra människor i samma situation och få kamratstöd. Jag blev sedan inbjuden på Ringens jullunch, vilket var ett smidigt och trevligt sätt att bli introducerad till verksamheten.
- VAD? Psykosociala föreningen Ringen
- VAR? Borgå
- OM RINGEN: För personer som själva eller vars närstående drabbats av psykisk ohälsa. Erbjuder kamratstöd och samvaro med människor i liknande situation.
- STORLEK: 45 medlemmar, varav ungefär hälften är aktiva. En tredjedel av deltagarna är män.
Hur ser er verksamhet ut?
Ringen grundades för omkring 20 år sedan. Mycket handlar om att träffa varandra och umgås. Vi brukar ha månadsträffar, då vi möts på lokalen eller hemma hos någon. Ibland går vi på museum eller ut och äter. Varje sommar brukar vi göra en utfärd, till exempel har vi besökt Fiskars bruk, haft spa-dag på Haiko och åkt till skärgården. Det blir trevligare desto bättre man lär känna varandra, det blir en gemenskap.
Många av medlemmarna är pensionerade eller förtidspensionerade, och tillsvidare har vi få unga i verksamheten, vilket är synd. Det skulle finnas utrymme för yngre medlemmar, och just nu funderar vi på hur vi kunde nå dem. Hittills har folk hittat till föreningen via djungeltrumman, men vi försöker öka vår synlighet på webben och ska göra reklam vid terapier.
Vad är det bästa med föreningslivet?
Det ger guldkant på vardagen. Då man är förtidspensionerad räcker inte pensionen så långt, och då möjliggör verksamheten saker som man annars inte skulle ha råd med det.
Medlemmarna är väldigt hjärtliga och välvilliga, och det har känts bra och tryggt. När jag åker in till Borgå från mitt hem i Sibbo känns det som en andra hemstad, eftersom jag lärt känna människor tack vare föreningen.
Finns det några utmaningar?
Det finns mycket att göra och inte alltid tillräckligt med aktiva. Administrativa uppgifter kräver ork och vilja att ta emot ansvar. Som ordförande gör jag mycket: kallar till möte, skriver verksamhetsberättelse, funderar på budgeten och ansöker om pengar, bland annat, men kan inte göra allt. Vår kassör är till åren kommen och skulle gärna ge över sitt uppdrag. Om vi lyckas hitta nya aktiva blir avgörande för föreningens framtid. •
Text: Mikaela Remes • Bild: Privat
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2022.
