fbpx

Snösörjan gör människor till fångar i sina hem

| Uppdaterad
Snösörjan gör människor till fångar i sina hem featured image
RÖRELSE

Hala vägar och höga snövallar är ett återkommande stress­moment särskilt för hjälpmedelsanvändare. Ser man på FN:s funktions­hinder­konvention duger inte förklaringar om brist på arbetskraft och växlande väder: kravet om tillgänglighet gäller också vintertid.

Vintern beskrivs ofta som en besvärlig årstid för bilförare, men för personer som an­vänd­er hjälpmedel kan halka och snö innebära att man överhuvudtaget inte kan lämna sitt hem.

En del får inleda sina morgnar med ett samtal till fastighetsskötseln för att komma iväg till jobbet ifall gården är dåligt plogad. Andra får problem när de ska ta sig över snövallar vid trottoarer och busshållplatser. Inte ens en assistent kan alltid vara till hjälp om rullstolen gör ett tvärstopp i snön.

Enligt Ari Kurppa vid Invalidförbundets till­gäng­lighetscentral ESKE (Esteettömyys­keskus) vore idealet att gatorna plogas och sandas i tid när snön faller, men verkligheten ser ofta annorlunda ut, eftersom tillgången till både utrustning och arbetskraft kan vara dålig.

Kurppa säger att det är förståeligt att pers­onal­brist förekommer särskilt då stora städer drabbas av snöstorm på kort varsel. Men på många håll handlar det om ett kroniskt problem. Att vintrarna med jämna mellanrum är snöfattiga i städerna bidrar till att beredskapen är dålig. Dessutom är snöfrågor inte aktuella under hälften av året.

– Senast till midsommaren har vi glömt att halka och snö existerar. Därför överraskas vi av vintern lika mycket varje år. När det sedan kommer snö är det inte alls så där bara att kalla in snöröjare. Man borde klura ut hur man skulle hitta exempelvis inhoppare till branschen, som skulle rycka in när det behövs, säger Kurppa.

Ansvaret varierar

När snön väl röjs lämnar tekniken tidvis en del att önska. Om snön plogas från mindre gator med samma stora maskiner som först använts på huvudvägar skapas snövallar och stora högar med snö, vilket kan skymma sikten på ett farligt sätt.

Gångvägar där fotgängarna måste ta sig fram längs med smala stigar utgör en särskild risk för dem som rör sig med hjälpmedel.

– När jag vistades ute här i östra Helsingfors hade bilvägarna plogats helt snöfria, medan gångvägarna bestod av smala isbelagda stigar. Då kom en äldre herreman körandes med en promenadscooter på bilvägen, eftersom det var den enda leden han kunde använda. Men scootern är inte avsedd att köras på bilvägen, det går emot trafiklagen. Polisen kunde ha gett honom böter. I så fall skulle botens rätta adress ha varit den som skött vinterunderhållet så dåligt, konstaterar Kurppa.

Kurppa berättar att expertorganet ESKE med jämna mellanrum får förfrågningar om vad man kunde göra då vinterunderhållet är undermåligt. Det svåra är att det inte går att ge direkt svar på frågan, menar han, eftersom ansvaret för underhållet varierar. Kommunen har hand om exempelvis allmänna vägar och offentliga byggnader, medan den som har ett egnahemshus ansvarar själv för sin gård och vid höghus brukar husbolaget eller tomtägaren ta beslut om snöröjningen.

Husbolagets beslut om vinterunderhåll är en demokratisk process. Bolaget borde göra upp en plan med disponenten, där det definieras i vilket skick gården och farlederna ska vara vintertid. Den borde utgå från att alla ska kunna röra sig på gården, men situationen kompliceras av att husbolag inte berörs av diskrimineringslagen, och därmed är det svårt att förutsätta full tillgänglighet vid alla väder.

Helhetsbilden saknas

När människor halkar och slår sig har det konsekvenser för folkhälsan, för att inte tala om smärtan och lidandet som det inte går att sätta en prislapp på, menar Kurppa.

– Det kan också leda till en ödesdiger sjukhusspiral hos äldre människor.

Det oförutsägbara väglaget skapar också indirekta problem då folk inte vågar gå ut. För den som slagit sig i fjol kan tröskeln vara hög för att bege sig ut i år. Konditionen försämras och man kan få ångest och andra psykiska problem av att vara instängd mellan hemmets fyra väggar.

I nuläget betraktas halka som individens problem, men FN:s människorättskonvention definierar tillgänglighet som en mänsklig rättighet. Alla måste kunna röra på sig. Tillgänglighet i vintertider berör dessutom andra grupper i samhället utöver dem med funktionsnedsättningar – exempelvis äldre och föräldrar som rör sig med barnvagn.

En del av problemet är att vi inte kan följa upp de helhetskostnader som olyckorna ger upphov till, eftersom pengar för vinterunderhåll och hälsovårdskostnader tas ur olika budgetar.

– Därför ser vi inte hur mycket pengar som sparas när vi satsar på underhållet. Vi har inte möjlighet att föra statistik över hur många som inte föll då underhållet sköttes ordentligt, inte heller har vi vetskap om nära ögat-situationer. Men jag skulle ändå vilja påstå att varje euro som läggs på vinterunderhållet betalar sig flerfaldigt tillbaka.

Enligt Ari Kurppa skulle det behövas mer fakta och forskning kring följderna av dåligt vinterunderhåll, för att samhället ska förstå frågans allvar.

Han påpekar att det även finns människor som kan betraktas vara fångar i sina hem året om, eftersom miljön utomhus inte är tillgänglig ens på sommaren.

– Jag har hoppats att pandemin skulle föra med sig förståelse för dem som är inlåsta, nu när vi alla mer eller mindre suttit hemma. Att det skulle gå upp ett ljus; vi måste göra något åt saken och hjälpa våra medmänniskor. Men jag är rädd för att det inte är så.

Text: Mikaela Remes

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2022.

Back to top of page