fbpx

Familjer längtar tillbaka till Kårkulla – ”Jag får inte kontakt med någon från välfärdsområdet som kan hjälpa mig”

| Uppdaterad
Maria Nordman med sin dotter samt Lisbeth Hemgård, FDUV, och Annica Sundberg, verksamhetsområdesdirektör och ledande läkare för rehabilitering inom Österbottens välfärdsområde.

I många år var Kårkulla Svenskfinlands kärna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Flytten till de nya välfärdsområdena har inte varit lätt. Maria Nordman är mamma till en före detta Kårkullabrukare och en av dem som oroar sig för fortsättningen.

I ett halvår har den svenskspråkiga specialomsorgen, det vill säga omsorgen för personer med intellektuell funktionsnedsättning, varit en del av varje välfärdsområde i stället för att tidigare ha varit samlad inom före detta Kårkulla samkommun. Från början var förhoppningen att en expertgrupp från Kårkulla skulle fortsätta erbjuda tjänster till resten av Svenskfinland, men välfärdsområdena ville hellre ha ansvaret själva. Övergången har fått flera familjer att längta tillbaka till det gamla systemet.

– Kårkulla har varit en enorm resurs för oss. Jag hoppas att välfärdsområdet skulle klara av att erbjuda lika kunnigt folk som vi tidigare haft kontakt med, det är det enda jag begär.

Det säger Maria Nordman i Malax, som aktivt följt förändringarna inom specialomsorgen. Hon är mamma till en 30-årig dotter med flera funktionsnedsättningar, och är mycket kritisk till hur förändringen har sett ut så här långt för de personer som, likt hennes dotter, bor hemma men som varit beroende av stöd från Kårkulla i sin vardag.

– Sedan välfärdsområdet kom har vi inte haft någon kontaktperson inom funktionshinderservicen. Enda kontakten är en socialarbetare, som kommer till Malax någon enstaka gång om det finns tillräckligt med ärenden.

Maria har försökt få kontakt med det nya kompetenscentret som nu har hand om specialomsorgen i Österbotten, men hon anser att ingen hittills har kunnat ge tillräckliga svar på hennes frågor. Den största oron har hon angående vem som snabbt kan rycka ut och hjälpa henne som närståendevårdare i krissituationer.

– Vem ska jag vända mig till för att få tag i någon när min dotter är sjuk och jag måste vara på mitt arbete inom vården? Jag får inte vara hemma med sjukt barn eftersom hon är 30 år gammal, och jag får inte kontakt med någon från välfärdsområdet som kan hjälpa mig.

Maria är också besviken över att familjen har förlorat sin 20-åriga läkarkontakt inom Kårkulla och att hälsovårdscentralens läkare inte verkar ha hittat de uppgifter som ska finnas lagrade i Kårkullas register. Men mest bekymrad är hon över bristen på information från välfärdsområdet.

– Informationen är det viktigaste. I och med förändringen har vi inte fått någon info överhuvudtaget om att kontakterna ändras.

Övergången till välfärdsområden

  • Från år 1960 tills i fjol erbjöd samkommunen Kårkulla service för personer med intellektuell funktionsnedsättning i hela Svenskfinland, bland annat i form av boenden och dagverksamhet.
  • Vid  årsskiftet upphörde Kårkulla att existera som organisation då social- och hälsovårdsreformen trädde i kraft. Kårkullas verksamhet flyttades över till de sju tvåspråkiga välfärdsområdena.

Grundläggande information verkar inte ha nått alla

Maria Nordman är inte ensam om sina frågetecken kring informationen. Yle har rapporterat om familjer inom Västra Nylands välfärdsområde, som likt Maria har känt sig bortglömda och vars kontakter till servicen har brutits.

Annica Sundberg, verksamhetsområdesdirektör och ledande läkare för rehabilitering inom Österbottens välfärdsområde, har förståelse för oron. Samtidigt tycker hon att det är förvånande att grundläggande information inte verkar ha nått alla.

– Vi har skickat ut flera brev till både brukare och närståendevårdare, och har ordnat flera infokvällar. Vi har fortfarande avtal med samma läkare som fanns inom Kårkullas experttjänster, så för de svenskspråkiga ska läget inte ha ändrat alltför mycket. Och till stor del har mobilnumren också varit desamma under flytten från omsorgsbyråerna till kompetenscentren. Hemsidorna är förstås nya och förbättras hela tiden.

Ett problem i läkarkontakten kan, enligt Annica Sundberg, vara att gränsen mellan vad som har hört till basvården och specialomsorgen har varit olika i olika kommuner.

– Men alla invånare som har haft funktionshinderservice, till exempel beviljad dagverksamhet via Kårkulla, har en egen socialarbetare. Det har inte förändrats. Det som har ändrat är att vi bland annat har skapat en allösterbottnisk enhet för funktionshinderservice. I mindre kommuner har en socialarbetare tidigare skött allt från grundläggande socialvård till barnskydd och handikappservice. Numera ska vi inte ha mångkonstnärer utan arbetsuppgifterna är omfördelade och man har ansvar för större geografiska områden, säger Sundberg.

Eftersom omfördelningen inte sker över en natt kan kontaktpersonerna ändra vartefter, och Annica Sundberg är medveten om feedbacken kring att det har varit svårt att få tag på personalen inom funktionshinderservicen.

– Vi har nu öppnat ett gemensamt servicenummer där någon svarar alla vardagar. Vi hoppas att det ska ge en jämlik tillgång på service.

Angående dataregister som ska flyttas från Kårkulla anser Annica Sundberg att man åstadkommit mycket under den första tiden.

– Överföring av data från tidigare klientdataprogram och andra register har varit ett stort arbete, och vissa saker hindrar lagstiftningen oss att överföra. Ingen info ska ha gått förlorad, men man måste veta var man hittar den.

Kan FDUV ingripa?

Maria Nordman hoppas att intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland FDUV kunde bredda sin verksamhet till att omfatta en del av Kårkullas tidigare utbud.

– De har varit ett komplement till vardagen, men nu behövs inte enbart fritidssysselsättning utan först och främst en fungerande och trygg vardag för alla, konstaterar hon.

Från FDUV:s sida har man full förståelse för att anhöriga är oroliga.

– Det är oroande när den samlade kunskapen har splittrats och det är svårt att hitta kunnig personal som kan hjälpa. Men samtidigt tar det tid att bygga upp nya strukturer, säger verksamhetsledare Lisbeth Hemgård.

FDUV erbjuder rådgivning åt dem som har frågor kring serviceformer, och är ofta i kontakt med de sju tvåspråkiga välfärdsområdena kring hur tjänsterna borde fungera. Vad gäller önskemålet om att utöka verksamheten finns en del planer, men det handlar inte om att ta över Kårkullas före detta uppgifter.

– Vi är en intresseorganisation och inte en serviceproducent. Men vi söker just nu finansiering för att kunna skapa nätverk mellan välfärdsområdena och ännu mera aktivt följa upp deras verksamhet inom vår målgrupp.

Text: Pia Backman-Nord

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 2/2023.

Back to top of page