Antalet finländare med symptom på nätberoende ökar i alla åldrar, men än så länge finns ingen tydlig definition på när beteendet blir osunt. Klart är åtminstone att stora mängder skärmtid påverkar hur vi umgås med varandra.
Konflikter kring skärmtid inom familjen eller i parförhållandet kan se olika ut, precis som övriga konflikter gör. Det säger Katja Mankinen, psykolog och planerare på stiftelsen Sosped, som jobbar med missbruksproblem kring spel och sociala medier.
Om man upplever att någon i ens närhet skapar problem genom sin skärmtid är det bra att ställa frågor till sig själv:
– Känner du frustration över andras höga skärmtid, för att du själv inte tycker att telefonen är så underhållande? Är det någon i familjen som smiter från sitt ansvar på grund av telefonen? Eller uppstår det svåra känslor för att du inte vet vad den andra personen gör på sin telefon, vilket leder till misstänksamhet?
Mankinen säger att problemet ofta är att personen som sitter med sin skärm riktar uppmärksamheten bort från partnern eller personerna runt omkring sig, vilket får dem att känna sig mindre viktiga. Det här beteendet – att stänga ute omgivningen när man fokuserar på skärmen – har till och med fått ett namn, ”phubbing”.
– I en relation där det förekommer mycket phubbing som man inte lyckas lösa, trots diskussion, kan bitterhet och andra negativa känslor utvecklas. Det är viktigt för den som phubbar att bli medveten om sina handlingar, säger Mankinen.
Det här kan vara lättare sagt än gjort eftersom den digitala världen för många, och särskilt för den yngre generationen, flyter ihop med den verkliga världen. Man gör inte alltid en tydlig skillnad mellan dem, eftersom man umgås och kommunicerar via båda.
– Internet ger oss möjlighet att snabbt och enkelt uppfylla grundläggande psykologiska behov.
Frågan är då vilka tecken på beroende och missbruksbeteende som borde få varningsklockorna att ringa? Gäller samma kriterier som för andra typer av beroenden, till exempel alkoholberoende?
– På vissa sätt kan beroende av sociala medier jämföras med substansberoende. Till exempel anses beroendekomponenterna vara liknande: brådska, känsloreglering, återfall, tolerans och abstinenssymtom. Men det finns också flera skillnader, säger Mankinen.
En skillnad är att nätberoende, eller beroende av sociala medier, inte klassas som en sjukdom, och därför finns det inte heller någon tydlig behandlingsmetod – än så länge.
Dessutom är det möjligt att ändra sin nätanvändning till något positivt, vilket i allmänhet inte är möjligt till exempel för en alkoholist att göra med alkohol. Katja Mankinen tycker att man kan kartlägga användningen av skärmtid, om den upplevs som ett problem. I en relation eller familj kan man göra det tillsammans.
– Det vore viktigt att du lär dig identifiera vilken typ av sociala medier-användare du är och vad i de sociala medierna som styr över ditt beteende mera än det borde.
Kristiina Tammisalo, doktor i sociologi vid Åbo Universitet, forskar kring internets inverkan på familjelivet. Hon säger att kommunikationen och tiden tillsammans är de två områden som har påverkats mest i våra nära relationer. Hon bekräftar det Katja Mankinen säger: att det som händer på skärmen tävlar om uppmärksamheten med det som sker i hemmet.
– Forskningen visar att ju mer familjemedlemmar använder sina enheter, desto sämre är familjerelationerna: fler gräl, mindre tillfredsställelse med familjerelationerna och mindre intimitet.
Mångfacetterad diskussion
Diskussionen om skärmtid är ändå inte svartvit. Även om största delen av forskningen visar negativa effekter av skärmar på våra nära relationer, för de också med sig gott. Nätet kan förena oss med viktiga människor som vi fysiskt befinner oss långt borta ifrån. Vad gäller relationerna i hemmet kan vi försöka hitta sätt att utforska skärmarna tillsammans.
– Till exempel att spela tillsammans, titta på film, ta fotografier eller söka efter information tillsammans. Studier visar att överflödet av digitalt innehåll gör det möjligt för familjemedlemmar som annars har lite gemensamt att hitta nya saker att göra ihop. Digitala enheter kan därför till och med föra samman familjemedlemmar för meningsfulla aktiviteter, säger Tammisalo.
Hennes tips för att bli bättre på att förstå och styra över det egna skärmbeteendet är att fundera på vad man vill uppnå med det på sikt. I slutändan kanske den tillfälliga kicken som skärmen ger dig är mindre viktig än välmåendet på lång sikt?
– Jag uppmuntrar till att fundera över konflikten mellan den kortsiktiga lockelsen och de långsiktiga målen, säger hon.
FUNK. frågar
Upplever du att du hänger för mycket på telefonen eller andra skärmar? Har det påverkat dina nära förhållanden? Försöker du minska på din skärmanvändning, och hur i så fall?
Emily Hagberg
– Nej, jag känner inte att jag är för beroende, snarare dröjer det länge innan jag svarar på meddelanden! Jag brukar spara det tills barnen sover. WhatsApp är det som möjligen stör ibland, eftersom jag vill kolla vem som har något ärende, och ofta upplever jag att grupper på WhatsApp vill ha ett snabbt svar. Jag tycker inte att jag behöver minska användningen, men jag brukar ha telefonen på nattläge. Försöker också lämna den hemma ibland. Tänker att jag inte behöver vara konstant tillgänglig.
Linda-Marie Evertson
– Jag sitter mycket vid datorn på jobbet, så jag får till stor del behovet av skärmar uppfyllt där, men klart att man kollar på kvällen också. ”Nu sitter du ju själv med din telefon!”, kan barnen säga ibland, men jag försöker att prioritera tiden med dem när vi gör något tillsammans. Jag har inte känt att jag behövt minska på telefontiden, men ibland kan det vara ett bättre alternativ att ringa någon än att skicka meddelanden. Jag har den också på tyst läge ibland, men det är oftast för min egen skull.
Kasper Björkqvist
– Jag har faktiskt precis slutat använda sociala medier för att det tog för mycket av min tid, och jag mådde inte bra av det. Mest påverkade det mig själv, men jag märkte att min koncentrationsförmåga när jag umgicks med andra också blev sämre. Nu använder jag mest telefonen till att lyssna på musik, och förstås för att kommunicera, men snarare till praktiska saker än för underhållning. Jag mår redan mycket bättre. Det är lugnare och tystare. Flödet av info var så enormt, och nu kan jag sätta energi på annat i stället, som hobbyer och studier.
Text: Pia Backman-Nord
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 1/2024.
