Gunvor B. Wilhelmsen har jobbat med synträning i nästan 50 år. Hon är professor, har skrivit en lång rad vetenskapliga artiklar och böcker och vigt sin karriär åt att hjälpa strokepatienter och barn som har problem med inlärningen. Hennes tes har blivit allt tydligare med åren – syn och inlärning hänger tätt samman. Och synen går att träna.
Gunvor B. Wilhelmsen klickar fram en bild som visar ett par ögon. Redan i början av sin föreläsning slår hon fast att läsningen till stor del är en visuell process. I publiken sitter erfarna synpedagoger från hela Norge och nickar instämmande.
– Eftersom det här är mitt sista framträdande i egenskap av professor i neurosynpedagogik är det nu er tur att föra kunskapen vidare, säger hon.
Vi befinner oss i Høgskulen på Vestlandet som tack vare Gunvor B. Wilhelmsen kommit att bli något av ett nordiskt kompetenscenter för neurosynpedagogik. Målsättningen med seminariet är att samla den norska expertisen och inbjudna gäster från andra länder för att föra stafettpinnen vidare.
Gunvor B. Wilhelmsen har en bakgrund som specialpedagog och handledare för synskadade, och under hennes vidare studier i synpedagogik väcktes intresset för vad synträning kan göra för strokepatienter. Hon fick träffa en kvinna som bara hade halva synfältet kvar, men som inte fått någon som helst synrelaterad rehabilitering. Det här gav inspiration till en doktorsavhandling om synträning. Under tiden drabbades även Gunvors make av en stroke, vilket gav henne ytterligare motivation. Det var nu hon på allvar insåg att man faktiskt kan träna synen – och att det ger resultat.
– Att strokepatienter snubblar eller har vinglig gång tolkas ofta som ett tecken på motoriska problem, trots att det i många fall handlar om att en del av synfältet är skadat eller att ögonen har svårt att fokusera. Det här är saker som går att träna bort, säger hon.
Man räknar med att över hälften av alla som drabbas av stroke får problem med synen. Men i en del fall går det alltså att få synfunktionen – eller delar av den – tillbaka. Synträning bygger på att stimulera ögonmusklerna på samma sätt som vi tränar andra muskler i kroppen. Detta i kombination med hjärnans plasticitet, det vill säga förmåga att hitta nya rutter och sätt att få fram signalerna, kan bidra till att synen kan förbättras. En historia som Gunvor B. Wilhelmsen ofta berättar om i sina föreläsningar är den om en flicka som blev synskadad i samband med en hjärnskada. Flickan led av svår yrsel på grund av dubbelsyn och bristande koordination mellan ögonen och föräldrarna fick beskedet att hon kommer att vara beroende av en gåstol eller rullator resten av livet.
– Men tack vare synträning har flickan i dag normal synkapacitet och två ögon som samarbetar, vilket betyder att hennes balans förbättrats så pass mycket att hon kan gå utan hjälpmedel. Det är historier som denna – att vi gång på gång ser konkreta framsteg och resultat av träningen – som drivit mig att fortsätta med min forskning och undervisning under alla dessa år.
Gammal metod
Synträning är ingen ny sak. Redan under första världskriget använde man liknande metoder för att rehabilitera synen hos soldater som fått huvudskador vid fronten. Metoden beskrevs 1917 av den tyska läkaren och psykologen Walter Poppelreuter, men det var först på 1990-talet när professor Josef Zihl vid Max Planck-institutet i München återupptäckte forskningsrapporterna som synträningen började användas för personer med huvudskador. Parallellt utvecklades synträningen även i USA.
– Min egen forskning baseras på samma metoder och på erfarenheter från flera olika yrkesfält i kombination med pedagogiska, synpedagogiska och utvecklingspsykologiska principer. Utvecklingen går hela tiden framåt och vi hittar nya tillämpningsområden, säger Gunvor B. Wilhelmsen.
Framstegen med strokepatienter fick henne att börja fundera på vilka andra som kunde ha nytta av synträning, och hon började rikta blicken mot skolan och barn som av olika anledningar inte får läsningen att fungera. Koncentrationssvårigheter, symptom som påminner om adhd eller dyslexi, trötthet i ögonen, dubbelseende och hoppande bokstäver – allt detta kan vara tecken på att ögonmotoriken inte fungerar som den ska. Gunvor B. Wilhelmsen förklarar hur allt hänger ihop: För att vi ska lära oss läsa behöver hela den visuella processen fungera – vi ska snabbt kunna styra blicken från ett föremål till ett annat (sackader), följa ett föremål som rör sig (följerörelser), få båda ögonen att riktas mot samma punkt utan att bilden blir dubbel (konvergens), kunna zooma för att få objektet att bli tydligt (ackommodation) och orka titta länge på ett och samma föremål (fixation). Och alla dessa ögonrörelser kan tränas.
– Men det behövs mer kunskap och fler synpedagoger ute i klassrummen. Forskning visar att upp till 30 procent av alla skolelever i dag har utmaningar med synen, vilket betyder att läsningen och inlärningen kan vara en jobbig process. Och fortfarande år 2024 måste de här barnen kämpa för sina rättigheter.
Gunvor illustrerar med ytterligare ett exempel:
– Jag träffade en flicka som satt och läste med en märkligt sned huvudställning och ryckiga rörelser, precis som om hon hade en neurologisk diagnos. Men flickan visade sig ha problem med ögonmotoriken, och efter en period av träning föll allt på plats och hon kunde sitta normalt och läsa.
Avgörande för inlärningsprocessen
När Gunvor B. Wilhelmsen startade sin forskning var neurosynpedagogiken ny i Norge – och i hela Norden – och hon har blivit något av en pionjär inom området. Men även om hon jobbat så pass länge är hennes teser fortfarande omstridda i vissa kretsar. Hon säger att hon ofta fått jobba i motvind och att neurosynpedagogiken ibland har haft svårt att nå ut till klassrummen.
– Det finns fortfarande en debatt kring vem det är som ska hantera utmaningar med synen – pedagoger eller terapeuter. Min fasta åsikt är att det här är en del av pedagogiken. Att kunna hantera synen och ögonmotoriken är avgörande för inlärningen, säger hon. ∙
Fakta – Gunvor B. Wilhelmsen
- Vem: Professor vid institutet för pedagogik, religion och samhällsvetenskaper vid Høgskulen på Vestlandet, i Bergen, Norge.
- Forskning: Har fokuserat på hur synträning kan påverka inlärningen hos barn och hjälpa personer med hjärnskador att återfå delar av synfunktionen.
- Aktuell med: Har nyligen gått i pension efter en nästan 50-årig forskar- och undervisningsgärning. De senaste åren har hon parallellt med sin egen forskning och undervisning lett två olika forskningsprojekt i Afrika – Securing Education for Children in Tanzania (2017–2021) och Learning is Visual (2021–2024) i Tanzania. Learning is Visual var också titeln på hennes avskedsseminarium som ordnades i Bergen i april 2024.
- Gunvors hälsning till läsaren: Se till att dina barn lär sig att utmana och utforska med hela kroppen. Stäng av skärmen och ta med dem ut i naturen, låt dem hoppa och klättra och undersöka små insekter på marken. För att inlärningen ska fungera optimalt behöver vi kunna använda våra sinnen, skapa signaler kors och tvärs i hjärnan och ha koll på kroppen.
- Förankring i Svenskfinland: I Finland finns för tillfället två verksamma neurosynpedagoger, båda har vidareutbildat sig i Bergen och handletts av Gunvor: Anne Ström vid Kyrkostrands skola i Jakobstad och Misa Möller som är handledande lärare vid kompetenscentret Valtteri och som för tillfället doktorerar inom synträning och -rehabilitering för patienter med hjärnskador.
Text & foto: Sonja Finholm
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 2/2024.
