Övergången från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle brukar kännetecknas av att basala funktioner sköts av frivillig verksamhet. Den utvecklingen är redan verklighet i Finland, säger författaren Hilkka Olkinuora.
Under sina decennier inom frivilligarbete har författaren och prästen Hilkka Olkinuora sett hur staten i ökande takt skjutit ansvaret för välfärden på medborgarna. Ett tidigt exempel är de räddningshelikoptrar som staten år 2001 förde över till den dåtida Penningautomatföreningen (Veikkaus). Det innebar att föreningen började finansiera samhällsviktig verksamhet som staten tidigare stått för.
– Då försvann pengar som sociala frivilligaktörer kunde ha fått och behövde, säger Olkinuora.
Hon är precis hemkommen från ett möte på organisationen Helsingfors mission, vars uppgift är att bekämpa ensamhet, där man konstaterat att människors lidande ökar på många fronter. Det handlar om ungdomar som mår dåligt, kroniskt ensamma människor i alla åldrar och invandrare som är utstötta – grupper som skulle gynnas av hjälpinsatser från medborgarorganisationerna som nu sannolikt tvingas dra ner på sin verksamhet i och med regeringen Orpos nedskärningar.
– Alla köar till oss och samtidigt klipper man av tredje sektorns finansiering. Donationer till sociala organisationer blir beskattade, men inte donationer till exempelvis idrottsklubbar. Är det rättvist, frågar hon sig.
Olkinuora beskriver dagens tillvaro som en grym darwinistisk kamp om resurser, en framgångsvärld där det gäller att kunna vända bort blicken från andras lidande. För att klara av vardagen i en ojämlik värld krävs att vi manipulerar oss själva. Det här syns bland annat i språket. Vissa ord är illustrativa för dagens värld, så som tolerans – ett ord som Olkinuora avskyr. Hon menar att den som tolererar någon annan ofta är i maktposition och talar till den som betraktas vara underlägsen: jag godkänner ditt sätt att vara, så länge det inte stör mitt sätt att leva.
Olkinuora gestaltar hellre världen genom tanken om tillgänglighet.
– Tillgänglighet betyder inte att vi som är starka och friska öppnar dörren för dem som exempelvis sitter i rullstol och låter dem komma in, utan att vi alla får tillgång till varandras liv, tankar och resurser. Det handlar om ömsesidig respekt, livslust och utrymme för kärlek.
Också Alaric Mård, församlingspedagog och författare till boken Begränsade är vi allihopa, har många gånger reagerat på den flitiga användningen av ordet tolerans i samhällsdiskussionen.
Mård har en cp-skada och väljer att benämna den som en funktionsnedsättning i stället för exempelvis en funktionsvariation, eftersom ordet nedsättning indikerar på ett behov av visst stöd av samhället. Han menar att användningen av neutraliserande ord kan leda till att man slutar ta olika stödbehov på allvar.
En annan språklig iakttagelse som formar verkligheten är att vi enligt honom i dag talar alltför mycket om självförverkligande, vilket Mård också ser som en problematisk utveckling.
– Fokus ligger alltmer på det egna perspektivet och hur jag ska må bäst och ha det roligast. Vi börjar tappa det där med medmänsklighet.
Olkinuora kallar det überindividualism.
– Nu har var och en blivit sin egen lyckas smed. Det är ju helt fel då alla inte har samma förutsättningar till ett gott liv, säger hon.
Enligt Olkinuora har arbetsfördelningen mellan stat och medborgare blivit allt mer skev. Hon ser det bland annat i sjukvården, där det blir allt svårare att få vård för åkommor som kan tolkas vara självförvållade.
– Till exempel när det gäller övervikt missar man lätt att det i bakgrunden kan finnas en cirkel av depression, fetmaframkallande mediciner, brist på motion, övervikt, social isolering… Vården betraktas snarare som ett nationalekonomiskt problem än som ett mänskligt behov.
Fördelar med ansiktslös hjälp
Om utvecklingen drivs till sin spets är vi på väg mot ett system där tillgodoseendet av olika sårbara gruppers behov avgörs av vad privata donatorer känner för att stöda, likt det i USA. Inte ens alla rika som har möjlighet att ge bort pengar tycker att det är en bra idé.
– På 1990-talet sade den excentriska miljonären Niklas Herlin att han aldrig skulle vilja leva i en värld där miljonärers godtyckliga nycker bestämmer vem som får uppmärksamhet, vård och omsorg. Själv donerade han till ett enda ändamål – sin dotters stödboende, säger Hilkka Olkinuora.
Olkinuora refererar också till etikprofessor Jaana Hallamaa, som sagt att den nordiska välfärdsstaten bygger på luthersk etik, att ingen ska behöva förödmjuka sig in för en härskare – eller numera en institution – och övertyga dem om att man är förtjänt av det stöd man behöver. Ska medborgarnas behov bemötas jämlikt är det bättre att hjälpen kommer från en ansiktslös givare, statsapparaten.
Alaric Mård håller med om att det kan vara lättare att ta emot hjälp av den ”torra, byråkratiska samhällsapparaten”, även om det ansiktslösa också har sina avigsidor.
– Den dagen hjälpen plötsligt slutar är man där med kalla brev och blanketter och ett ”nej, du fick avslag”. Man vet inte vem man ska vända sig till när allt är satt i system och ingen människa finns att hjälpa en. Hittills känner jag mig mycket privilegierad som inte har behövt föra just den sortens kamper, säger Mård.
Mård leker med tanken på att han skulle bli helt beroende av frivilligorganisationer och konstaterar att han då skulle behöva ett brett och förmöget kontaktnät.
– Det skulle gälla att sälja in mig med min funktionsnedsättning på ett sätt som väcker människors sympatier, så att de ger just mig sitt understöd. Antingen för att de tycker synd om mig eller för att jag verkar cool.
Men om vi inte vill försätta oss i en sådan situation? Hilkka Olkinuora funderar om vi redan borde börja tala om att återuppliva välfärdssamhället som koncept.
– Vi bygger inte samhället med stora ord eller politiskt poängsamlande på podier, utan med sega, modiga och konsekventa aktioner i vardagen.
Fakta – Välfärdssamhälle
- Bygger på att alla medborgare är lika värda och ska ha möjligheter till välfärd oberoende av ekonomisk eller social ställning. Staten tar hand om de mest utsatta.
- Hotas av Finlands dåliga ekonomi och en åldrande befolkning. Politikerna anser att det inte finns tillräckligt med alla offentliga tjänster som i dag erbjuds.
- Motsatsen är ett samhälle där privata aktörer tar hand om grundläggande tjänster. Sådana samhällen brukar kännetecknas av social ojämlikhet, stora inkomst- och hälsoskillnader mellan olika samhällsgrupper och mycket pengar går till att bekämpa kriminalitet.
Text: Hanna Klingenberg
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr 3, 2024.
