Yodit Melaku: Det är en rättighet att få jobba

Det är inte helt ovanligt att läsa om människor som längtar efter ett liv bortom den hektiska karriären. Samtidigt har tiotusentals personer med funktionsnedsättningar den totalt motsatta drömmen – en längtan till ett alldeles vanligt jobb. Aktivisten och socialhandledaren Yodit Melaku säger att samhället har både en plikt och verktygen att hjälpa personer med specialbehov att sysselsätta sig.

”Staterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning att, på lika villkor som andra, arbeta, vilket innefattar rätten att tjäna sitt uppehälle genom ett arbete som fritt har valts (…) och en arbetsmiljö som är öppen, inkluderande och tillgänglig.”

Så lyder artikel 27 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland antog år 2016, alltså för snart tio år sedan.

Inte ens år 2025 finns tillförlitlig information om sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning, men för ett par år sedan gjorde myndigheterna en bedömning att den är mellan 15 och 60 procent. I Handikappforums enkät från år 2018 landade siffran på endast 20 procent.

Sorgligt, konstaterar Yodit Melaku vid människorättsorganisationen Kynnys.

– I festtal är det populärt att föra fram hur viktigt det är att anställa personer med funktionsnedsättning. Men sedan händer inget konkret, säger hon och skakar på huvudet.

Melaku jobbar som socialhandledare vid Assistentti.info, som är ett nätverk inom Kynnys med målet att stärka rätten till fungerande personlig assistans. I sin vardag rådger, handleder och utbildar hon personer med funktionsnedsättning i deras mänskliga rättigheter. Hon svarar även i Kynnys rådgivningstelefon som människor kontaktar med frågor kring bland annat krånglande färdtjänst och arbetsuppgifter för personliga assistenter.

Både färdtjänst och personlig assistans möjliggör att personer med funktionsnedsättning kan delta i arbetslivet. Melaku tror att människor i dag har rätt bra koll hur en personlig assistent kan hjälpa till i hemmet, men när det kommer till att få assistans i studierna eller i arbetslivet kan det finnas kunskapsluckor.

– På jobbet kan assistenten göra praktiska saker som att sätta i gång arbetsdatorn, hjälpa till med att svara i telefon eller plocka upp en penna från golvet. Assistenten ger förutsättningarna att göra jobbet, medan arbetstagaren är den som sköter de egentliga arbetsuppgifterna. För arbetsgivaren är det viktigt att förstå att assistenten bara är till för att hjälpa den anställda, och inte kan användas som allmän hjälpreda på arbetsplatsen, säger hon.

En annan nyckel som kan öppna dörrarna till en arbetsplats är skäliga anpassningar, alltså möjligheten att justera arbetsomgivningen så att en anställd med särskilda behov kan utföra sitt arbete på bästa sätt.

Det kan handla om förändringsarbeten i de fysiska arbetsutrymmena, så som avlägsnande av trösklar, installering av handtag eller förstorade wc-utrymmen. Många gånger behövs inga enorma förändringar, påpekar Melaku, utan arbetstagaren kanske behöver ett arbetsredskap eller en möbel, så som ett elektroniskt bord eller ett förstoringsglas.

Kontrasten mellan den stora mängd information som i dagens läge finns exempelvis om skäliga anpassningar och den blygsamma mängden personer med funktionsnedsättning i arbetslivet gör Melaku fundersam.

– Arbetsgivarna behöver bara googla, man hittar mängder med information med ett enda klick. Därför måste man fråga sig om okunskapen fortfarande är stor, eller om arbetsgivarna snarare inte är intresserade av att veta.

Diskriminering utmattar

Hittills har det finländska samhället inte hittat framgångsreceptet för att inkludera person-
er med funktionsnedsättning i arbetslivet. Det senaste större initiativet från statligt håll var då regeringen Marin år 2022 grundade det statsägda bolaget Jobbkanalen, som skulle förmedla arbete åt partiellt arbetsföra. Projektet blev emellertid kortvarigt, då regeringen Orpo lade ner Jobbkanalen i fjol med motiveringen att den misslyckats i sitt uppdrag.

Följande insats som kan förbättra läget är sysselsättningstjänsternas (tidigare TE-byråernas) överföring från staten till kommunerna, vilket skedde vid årsskiftet. Syftet är att föra servicen närmare invånarna och effektivare hitta jobb åt arbetssökande.

Ett av de största hindren för att en person med funktionsnedsättning ska landa i arbetslivet är diskriminering. För några år genomfördes en lagreform som gör det enklare att ingripa i diskriminering på arbetsplatser. Förut låg diskrimineringsfallen endast på arbetarskyddsmyndighetens bord, men nu kan även diskrimineringsombudsmannen ingripa.

Ombudsmannens kansli uppger för Invalidförbundens tidning IT-lehti att många av de fall som rapporteras har att göra med rekrytering. Fallen har tredubblats på ett par år, vilket myndigheten tror beror på ökad medvetenhet. Samtidigt uppskattas man få kännedom om bara en bråkdel av diskrimineringssituationerna.

Enligt Melaku är detta förståeligt, eftersom det krävs otroliga mängder energi att ta vidare ett diskrimineringsmål. Det är utmattande att först bli diskriminerad och sedan ta striden, konstaterar hon.

– I en sådan situation blir man lätt ensam och orkar bara inte. I den bästa av världar har man en stödperson eller familj och vänner som stöttar och hjälper en att ta ärendet vidare.

Ett annat problem är utmaningen kring att bevisa att diskriminering faktiskt skett.

–Ifall situationen inte är filmad eller om saken inte uttrycks skriftligt i ett e-post- eller textmeddelande ställs ord mot ord, vilket kan kännas skrämmande.

Allas insats behövs

Yodit Melaku ser att sysselsättningsproblematiken i grund och botten beror på samhällets oförståelse för vad en funktionsnedsättning är – att en funktionsförmåga utanför normen fortfarande förknippas med sjukdom.

– En funktionsnedsättning är ett varaktigt tillstånd. Vi som har en funktionsnedsättning är friska, även om vi förstås ibland kan insjukna i något, liksom vem som helst. Men ur arbetsgivarens synvinkel betyder en funktionsnedsättning inte att arbetstagaren nödvändigtvis tar ut mycket sjukfrånvaro eller förtidspensionerar sig.

På tal om pension tycker Melaku det är upprörande hur lättvindigt unga med funktionsnedsättning erbjuds sjukpension.

– Det är inte alls ändamålsenligt att en ung person som kunde göra en stor insats för samhället föreslås pensionera sig, utan att man först utrett grundligt vilka resurser hen besitter och vilket stöd hen behöver. Det är inte bara trevligt att ha ett jobb, en inkomst ger också trygghet och möjlighet att köpa saker.

– Dessutom är pensionen så liten. Du får mat för dagen, men inte just något annat. Det finns så mycket en människa vill göra – ha hobbyn, träffa kompisar, gå ut på stan. Precis som alla andra. Och för det behövs pengar, säger Melaku.

Också om det nuförtiden talas mycket om att livet handlar om mer än bara jobb är det samtidigt ett faktum att arbetslivet och arbetsgemenskapen känns meningsfulla för många.

– Det känns bra att vakna på morgonen då man ser fram emot att åka till arbetsplatsen. Man lämnar sitt hem för att göra något produktivt och träffar nya människor.

I diskussionen om sysselsättning för personer med funktionsnedsättning är det viktigt att komma ihåg att alla inte kan arbeta. Men de som kan kunde rentav tänkas ha något av en plikt att göra det, anser Melaku.

– Om vi kan göra samma saker som människor utan funktionsnedsättning, varför skulle vi då inte delta i att bygga detta samhälle? Finland behöver allas insats.

Hon önskar så småningom se förändringar på arbetsmarknaden, för att denna sysselsättningsdiskussion inte längre skulle vara aktuell fem år. Men för att komma närmare ett sådant läge krävs en omfattande attitydförändring, menar Melaku.

– Det räcker inte bara med nya lagar. Lagarna påverkar inte de tankar som finns i folks huvuden. Jag hoppas att människor i maktpositioner skulle medge sina fördomar och vara beredda att reflektera kring dem. Man kan välja att jobba på att bemöta personer med funktionsnedsättning som likvärdiga människor.

För den som skickat hundratals arbetsansökningar utan napp kan hela sysselsättningsdiskussionen kännas utmattande. Det har Melaku full förståelse för. Inte heller för henne har arbetslivet följt en rak linje. Hennes främsta råd är att inte ge upp hoppet.

– Livet är fullt med utmaningar, men om man inte vågar ta sig an dem så kan man inte heller nå sina drömmar. Man måste orka tro på sig själv och tro på sin framtid. Det är mitt viktigaste budskap.

Föreningen Kynnys

● Det officiella svenska namnet är Tröskeln rf.

● Arbetar för att garantera jämlika rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

● I verksamheten ingår bland annat juridisk rådgivning, påverkansarbete, kamratstöd, kurser och kulturevenemang. Upprätthåller Assistentti.info, ett riksomfattande nätverk som ordnar rådgivning och utbildning kring personlig assistens.

Två begrepp

Personlig assistent. Anställd som stöder en person med funktionsnedsättning med att utföra dagliga aktiviteter, för att främja självständighet och delaktighet i samhället. Kan omfatta hjälp med allt från personlig hygien till måltider och kommunikation samt stöd vid arbete och hobbyer. Välfärdsområdet bekostar den personliga assistentens lön.

Skäliga anpassningar. Förändringar i arbetsmiljön som möjliggör att en person med funktionsnedsättning kan utföra sitt arbete på lika villkor som andra anställda. Kan omfatta fysisk tillgänglighet som ramper eller hissar och hjälpmedel som specialutformade arbetsstationer eller justeringar av arbetstider eller -uppgifter.