I ljuset av FN:s funktionshinderkonvention

| Uppdaterad
Bild på Sofia Lindgren och Heidi Svenfelt

I ljuset av FN:s funktionshinderkonvention – socialarbetares uppfattning om den kommunala funktionshinderservicen i Svenskfinland

Sedan Finland år 2016 ratificerade FN:s funktionshinderkonvention har situationen för funktionshindrade varit på tapeten. Handikappforum rf lät år 2018, ett par år efter konventionens ratifikation, göra en enkätundersökning där klienter inom funktionshinderservicen fick dela sina erfarenheter av den dåvarande servicen. Resultaten var dubbelsidiga, men i det stora hela vittnade de ändå om allvarliga brister och missförstånd inom funktionshinderservicen.

Handikappforums enkätundersökning gav inte socialarbetare möjlighet att dela sina erfarenheter, vilket väckte vårt intresse för vidare forskning. Socialarbetare besitter som myndighetsrepresentant och sakkunnig en nyckelposition i verkställandet av FN:s funktionshinderskonvention, vilket gör att även deras upplevelser är relevanta.

Studiens syfte har därmed varit att med hjälp av en digital enkätundersökning kartlägga socialarbetares uppfattningar om den kommunala funktionshinderservicen. Vi har strävat efter att få en bild av vad socialarbetarna själva anser om den service kommunen kan förse vad som fungerar och vad som inte fungerar. I och med att studien utfördes i samarbete med SAMS valde vi begränsa studiens urval till socialarbetare inom Svenskfinland. Vi valde att definiera Svenskfinland utifrån de kommuner i Finland där minst 20 % av invånarna är svenskspråkiga, med undantag från Åland. Denna gränsdragning gav oss ett urval bestående av följande 24 kommuner: Ingå, Sjundeå, Kimitoön, Pargas, Grankulla, Lovisa, Lappträsk, Sibbo, Borgå, Raseborg, Hangö, Kristinestad, Korsholm, Nykarleby, Larsmo, Jakobstad, Pedersöre, Korsnäs, Kronoby, Närpes, Vörå, Kaskö, Malax och Vasa.

Socialarbetare besitter som myndighetsrepresentant och sakkunnig en nyckelposition i verkställandet av FN:s funktionshinderskonvention, vilket gör att även deras upplevelser är relevanta.

Vi valde att inledningsvis försöka få kontakt med de ledande socialarbetarna eller socialservicecheferna i samtliga kommuner (eller kommunsammanslagningar) för att berätta om vår studie och undersöka intresset att delta. Från vårt ursprungliga urval valde slutligen 18 kommuner (13 sammanlagda instanser) att delta: Ingå & Sjundeå, Lovisa & Lappträsk, Närpes, Korsholm, Korsnäs, Grankulla, Borgå, Vörå, Vasa, Kimitoön, Raseborg, Malax samt Jakobstad, Pedersöre, Nykarleby & Larsmo. Samtliga av dessa kommuner svarade även på vår enkät.

I vår studie fick vi svar av 15 socialarbetare, av vilka 6 besitter en ledande position. Majoriteten har en ordinarie tjänst och största delen är heltidsarbetare. Utgående från vårt material verkar det även finnas kommuner utan en enda behörig socialarbetare inom funktionshinderservicen.

Studien visar att den kommunala funktionshinderservicen varierar mellan de kommuner som deltagit. Bland annat verkar arbetsfördelningen inom funktionshinderservicen variera. I de flesta kommuner delar socialarbetaren arbetsuppgifter med en eller flera socialhandledare. Det verkar även variera vem som ansvarar för beredningen av beslut om beviljandet av service. I knappt hälften av kommunerna hör detta till socialarbetarens uppgifter, medan det i de andra kommunerna kan variera. Många av social- arbetarna upplever arbetsfördelningen som positiv och uttrycker att de skulle kunna överlåta några av sina arbetsuppgifter till socialhandledarna. Till exempel färdtjänst eller ifyllande av blanketter är sådana uppgifter som de skulle kunna överlåta åt socialhandledarna. Några socialarbetare är ändå skeptiska mot en överföring av uppgifter och en socialarbetare påpekar att det är bra att ha ett helhetsperspektiv.

Arbetsbelastning och tidsbrist framstår sammantaget som betydande problem för de flesta socialarbetare som deltagit i studien. Över 75 % av respondenterna uttrycker att de inte upplever sig ha tillräckligt med tid för arbetsuppgifterna inom funktionshinderservicen. Över hälften av socialarbetarna uppger att de har så mycket arbete att de är tvungna att försumma vissa uppgifter inom funktionshinderservicen. Vår studie visar också att tidsbristen går ut över klienterna, bland annat genom att socialarbetarna inte upplever sig ha tillräckligt med tid för att träffa dem eller för individuell bedömning, en av huvudprinciperna i FN:s funktionshinderkonvention. En av socialarbetarna uttrycker följande:

Ibland känns det [service] mer som förvaring än rehabilitering, men du hinner inte ta itu med det då nya ansökningar hela tiden rullar in.

I mån av möjlighet försöker socialarbetarna göra tid för klientbesök men andra uppgifter, såsom beslut och ansökningar samt bedömning av servicebehov är ändå de främsta tidsbovarna. Också kontakt med andra serviceinstanser medges ta mycket av socialarbetarnas tid.

Enligt socialarbetarna ger lagstiftningen mycket utrymme för tolkning, vilket inte bara leder till varierande beslut och service i olika kommuner, utan också frustration och upplevelser av tidsberövande. Flera av socialarbetarna önskar en tydligare lagstiftning för ett smidigare arbete.

Vårt empiriska material ger en till viss del positiv bild och talar för att socialarbetarna upplever att kommunen kan tillgodose klienternas behov, men tidsbristen och dess inverkan på klienterna blir också tydlig, vilket inte går att bortse ifrån. Trots att individuell bedömning värderas högt bland respondenterna, uppger hälften av dem att de inte har tillräckligt med tid för det. Bland respondenterna dominerar ändå en positiv anda och hoppfullhet. Alla socialarbetare upplever sitt arbete som meningsfullt och upplever att klienternas behov i regel uppfylls. Dessutom formuleras lösningar som bland annat inkluderar mera utvecklat mångprofessionellt arbete, en enhetligare lagstiftning och mer fungerande serviceformer.

Artikeln är en förkortad version av forskningsrapporten. En motsvarande artikel finns också publicerad på SAMS hemsida.

Studerande Sofia Lindgren och Heidi Svenfelt har utfört en studie inom ramen för Praktikforskning I & II i socialt arbete vid Helsingfors universitet i samarbete med SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinderservicen rf.

Artikeln är publicerad på SOS Aktuellt 01/2020

Back to top of page