Känn ditt värde

PERSONPORTRÄTT

Sjukskötare, lärare, företagare. Camilla Mattjus har valt att gå sin egen väg i livet och struntat i utomståendes åsikter om vad en person med hörselskada kan och inte kan göra.

– Här, Kobe!

Hos Camilla Mattjus i Vasa möts besökaren av en ny fyrbent familjemedlem som tittar bakom sin vita lugg med nyfikna blågröna ögon. Lagotto-hunden Kobe har blivit en del av Camillas vardag för två veckor sedan och utforskar terrass­möbler med sina kliande valptänder. I stadsdelen Hemstrands idylliska grönska känns den pågående vårdkrisen avlägsen, men även denna dag rapporterar medierna om växande vårdköer och att sjukhusen landet runt förbereder sig på en svår sommar på grund av brist på personal.

Camilla har en hel del erfarenhet inom sjuk­vården. I dagsläget utbildar hon blivande sjukskötare på yrkeshögskolan Novia samtidigt som hon doktorerar i hälsovetenskaper, men hon ser också situationen på avdelningarna på nära håll, i och med att hon regelbundet gör inhopp vid sjukvården i Vasa.

Även om den övriga befolkningen så småningom börjat klä av sig munskydden fortsätter pandemin att spöka på sjukhusen och underbemanning är mer regel än undantag. Efter flera år av jobb på högvarv med extraordinära säkerhetsåtgärder och exponerade avdelningar har vårdarna fått ta sig an följande utmaning – upptrappningen av kampen för bättre löner och arbetsvillkor. Det konstanta undantagsläget har synts i orken vid avdelningarna.

– Många är trötta och har sagt upp sig. Min telefon plingar hela tiden med meddelanden där extra skift erbjuds, konstaterar Camilla.

Enligt Camillas erfarenhet varierar arbetsklimatet mycket från ställe till ställe. På en del arbetsplatser finns förmän som är mottagliga för personalens bekymmer, på andra upplever de anställda att ingen lyssnar och de talar ut i media i stället. Då brister det i kommunikationen åt båda hållen, konstaterar hon.

– Parterna borde bli bättre på att diskutera neutralt sinsemellan. När budskapet från den ena sidan gång på gång är att allt är nattsvart och motparten rycker på axlarna skapas ingen dialog.

Hon menar att branschens problem varit kända i flera årtionden. Att flera årskullar nu går i pension är inget man förberett sig på, och därmed hotar personalbristen att bli kronisk medan lönenivån fortsätter att försvåra nyrekryteringar.

– Det verkar som om beslutsfattarna är redo att utsätta patienterna för det här. Jag är på allvar oroad över patientsäkerheten. Man verkar lita på att en lösning plötsligt uppenbarar sig, eller att vårdarna fortsätter i Florence Nightingale-anda i all evighet. Men man måste få betalt för utfört arbete.

Konsten att lyssna

Om vårdkrisen ska lö­sas på långsikt är fram­tidens för­må­gor av­görande. I sin lärar­roll har Camilla Mattjus sett hur ansök­ningarna till vår­dar­utbildning­en minskat och studerande hoppar av. Hon efterlyser åtgärder som skulle motivera unga att gå ut­bildning­en till slut och stanna i branschen.

– Kombinationen av låg lön, besvärliga arbetstider och helgjobb lockar inte unga som vill hinna umgås med vänner och familj. Det är lätthänt att sämre skift delas ut åt nyanställda som måste ta vad de får. Det borde satsas mer på att ta hand om ungdomarna, lyssna på deras önskemål och få med dem i gemenskapen.

Det som i dagarna fick Camilla själv att fastna för sjukvården var möjligheten att på ett konkret sätt hjälpa en medmänniska. Övergången till lärare skedde sedan till följd av viljan att förbättra den allmänna uppfattningen om yrket. Camilla är irriterad över fördomen om att det främst är mindre begåvade människor som väljer att studera till sjukskötare.

Hon medger att sjukskötarna själva inte alltid är de bästa på att kommunicera ut hur krävande jobbet faktiskt är. Att hålla reda på mediciner, ge injektioner, lägga in kanyler, avlägsna stygn, veta hur läkemedel påverkar varandra och vad det är patienten reagerar på, och sedan kommunicera patientens besvär till läkaren som tar beslut om fortsatt vård – allt detta kräver att man hela tiden är på alerten.

– Vi måste höja vårdarnas professionella självkänsla. Vi måste själva inse vårt värde, och vara stolta över hur viktiga vi är för våra patienter.

En av de viktigaste egenskaperna hos en god sjukskötare är förmågan att lyssna. Många gånger är det pusselbiten som får människan att uppleva att hon fått bra vård – men också den bit av jobbet som lider då brådskan tynger på.

För en sjukskötare med nedsatt hörsel är lyssnandet ett kapitel för sig. Camilla har fått klura ut lösningar för att göra vardagen smid­ig. Sist och slutligen har det rört sig om enkla praktiska arrangemang.

– På en tidigare arbetsplats hade vi jätte­dåliga telefoner, så jag hörde knappt vad som sades i andra ändan av luren. Då kom vi helt enkelt överens med kollegorna att de sköter samtal medan jag tar hand om deras patienter under tiden.

Pandemitiden med sina munskydd har or­­sakat huvudbry för Camilla, som läser på läpparna.

– Under mitt första arbetspass med munskydd funderade jag på hur jag kommer att överleva. Men rätt snabbt lärde jag mig att tolka ljud och efter tre år börjar det kännas ganska normalt. Nu då folk använder munskydd i mindre ut­sträck­ning märker jag stor skillnad – jag har inte insett hur trött jag varit under den här tiden.

Ta hand om de unga

På fritiden är Camilla Mattjus aktiv inom den internationella organisationen för unga hörselskadade, IFHOHYP – och har varit det snart i tio år. Organisationen sysslar med internationella kamp­anjer och påverkansarbete, och har till ex­em­pel samlat in medel för att införskaffa batte­rier och hörhjälpmedel till krigsdrabbade ukrainare med hörselnedsättning.

För medlemmarna brukar höjdpunkten vara de träffar som fram till pandemin ordnades årligen. Ungdomarna har bland annat varit på sommarläger i Ungern och studerat mänskliga rättigheter i Strasbourg och ledarskap i Bryssel. De gemensamma resorna görs så tillgängliga som möjligt och är ett bra tillfälle att lära sig engelska i en trygg miljö.

– Det är många som tycker att träffarna är det bästa på hela året – då man för en gångs skull blir hörd och sedd som man är. Jag har sett många människor blomstra efter att de kommit med i verksamheten.

En fråga som det finländska föreningsfältet tampas med är hur man får verksamheten att fortsätta då medlemmarna blir allt äldre och allt färre unga aktiverar sig. Camilla menar att föreningarna borde bli skickligare på att ge unga möjligheten att kravlöst hänga på.

– Man borde först få uppleva glädjen i att höra till en förening, för att senare känna att man vill ta över. Börjar folk genast pracka på med styrelseuppdrag kan det kännas avskräckande för dagens ungdomar som redan har ett hektiskt liv med krävande studier och arbete.

Att det finns sammanhang där unga med funkt­ionsnedsättning kan träffa varandra betraktar hon som mycket viktigt. Att få kamratstöd under en avgörande period då ens identitet söker sin form kan ha konsekvenser för hela livet.

– Till exempel när det gäller hörselnedsättning är den allmänna uppfattningen att unga människor inte kan höra dåligt. Man kanske inte blir tagen på allvar, eller så anses man ha nedsatt intelligens. Därför tror jag att det är jätteviktigt att man får träffa andra i samma situation, säger hon.

Vid IFHOHYP förs viktiga diskussio­ner kring karriärmöjligheter, vilket får många att slå upp ögonen för sina alternativ i arbetslivet.

– Det är flera som börjat studera till sjuk­sköt­are efter att de träffat mig, konstaterar Camilla.

Under senaste år har hon mött flera unga sjukskötare med hörapparat och känt glädje över att de inte låtit omvärldens fördomar styra sina livsval. Själv hade hon inga egentliga förebilder när hon växte upp, men nog en uppmuntrande närkrets.

– Mina föräldrar stöttade mig. De sade att det är klart jag kan göra som jag vill, bara jag själv inser vad jag klarar och inte klarar av och sätter gränser.

Camilla Mattjus

• Ålder: 32
• Jobbar som: lektor i vård, sjukvårdare, grundare av företaget COMPALL
• Hemort: Vasa
• Familj: sambo och hundvalp

Orka bättre med anpassningar

Utomståendes förutfattade meningar kring vilka val en person med funktionsnedsättning borde göra kan få långtgående konsekvenser. Camillas erfarenheter kring bristfälligt be­möt­ande kommer från skolvärlden, då hon under hög­­stadiet avråddes från att söka vidare till gymnasiet.

– Man lät förstå att jag är alltför korkad för att göra det. Det var nog på grund av min hörsel­­nedsättning.

Gymnasiestudier blev det ändå, men också på följande utbildningsnivå behandlades hon som ett problem.

– I stället för att se mig som en individ sågs jag genom min hörselnedsättning. Vuxna diskuterade hur besvärligt det var med min hörselnedsättning, mitt framför ögonen på mig.

Det hon skulle ha behövt var hjälp med att kartlägga sina möjligheter inför framtiden utgående från det hon var intresserad av.

– Helst provar man ju på och tar sedan beslutet själv, om inte valet fungerar för en. Man borde själv få reflektera över sina begräsningar.

Före studierna hade Camilla planer på att jobba på ambulans, men hon insåg att ljudmiljön skulle bli alltför tuff på långsikt. Det innebar ändå inte att hon behövde ge upp tanken om att jobba inom sjukvården. Som sjukskötare på avdelning rullar vardagen på med hjälp av anpassningar här och där.

Hon anser att barn med funktionsnedsättning borde få veta om möjligheten till anpassningar i ett så tidigt skede som möjligt. Till exempel i skolan hjälper lämpliga hjälpmedel en att hänga med i under­­visningen.

– Anpassningar är inget jag själv varit bra på, men jag rekommenderar dem varmt. Med rätt hjälpmedel skulle jag ha haft det mycket lättare och orkat bättre i skolan.

Camilla har en medelsvår hörselnedsättning och är döv på vänstra örat. Sin första hörapparat fick hon som sjuåring, och hon kommer väl ihåg de på tok för höga skräniga diskantljuden. Under åren har tekniken lyckligtvis gått framåt, och i dag underlättas livet av trådlös cros-apparat som exempelvis kan kopplas till mobilen via Bluetooth. I vår får Camilla också prova på ett stetoskop som kopplas till hörapparaten, vilket hon hoppas och tror kommer att underlätta arbets­vardagen.

Vid sidan av jobben inom vårdbranschen är Camilla även företagare. Produktidén föddes på sjuk­husavdelningen, när hon funderade på hur svårt det var för förmän att följa upp att persona­len faktiskt besitter alla nödvändiga kompetenser.

Medan arbetsplatser tidigare kunnat förlita sig på att den tysta kunskapen som sitter i väggar­na över­förs till nya generationer är det inte längre lika självklart, då människor i dagsläget sällan stannar i 30 år på samma arbetsplats. Dessutom faller inhoppare lätt mellan stolarna.

– Brister i uppföljningen bli farligt för pati­ent­säkerheten. Därför utvecklar vi en produkt som hjälper förmän att på ett enkelt sätt följa med anställdas kunskaper. Har man skickats till den återupplivningskurs som man regelbundet borde gå på?

Just nu är utvecklingsarbetet i full gång och företaget söker finansiering. Visionen är att produkten också kan tillämpas inom industrin, och vårdbranschen har redan visat intresse.

– I slutändan blir arbetsmiljön tryggare för både patienter och kollegor. Samtidigt blir det tydligt för arbetstagaren vad man förväntas kunna. När du ser allt det fina du redan kan har du lättare att bilda dig en uppfattning om ditt värde. ● 

Text: Mikaela Remes ● Foto: Johannes Tervo

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2022.