Också rullstolsburna och andra hjälpmedelsanvändare ska ha rätt att göra val utgående från stil och smak, anser Joonas Kyöstilä. Formgivaren får de traditionella designkretsarna att hicka till genom att ifrågasätta tidlösa björkstolar, och drömmer om att tillgänglig design i framtiden ska läras ut på universitetsnivå i Finland.
Som ung formgivarstuderande hade Joonas Kyöstilä en vision om att jobba med produkter som är betydelsefulla och vars existens inte kan ifrågasättas. I samband med studierna talades det mycket om socialt ansvar, ekologi och hållbarhet, men över tid började Kyöstilä notera att de här värdena inte syntes i praktiken – varken på skolan eller i det omgivande samhället.
– Går du till vilken finländsk designutställning som helst ser du likadana björkstolar. Jag har svårt att förstå hur deras tillverkning kan betraktas som ekologisk gärning i dagens värld. Det är inget fel på att vilja skapa produkter som håller från en generation till följande, men vi omges av ett överutbud av möbler – då är det omöjligt att kalla sådant ekologisk design, säger Kyöstilä.
Alltså fick Kyöstilä konstatera att den traditionella formgivarbanan inte riktigt var hans grej. Han äntrade sedan världen av hjälpmedeldesign delvis av en slump. Efter studierna flyttade Kyöstilä till New York år 2017, där han sprang in i modedesigner Lucy Jones, som jobbade med att bygga upp lifestyle- och modebrandet FFORA. Jones målgrupp var rullstolsburna personer, och hennes vision var att skapa fungerande hjälpmedel som också såg tilltalande ut.
Kyöstilä blev FFORA:s första anställda och tillsammans med Jones utvecklade de varumärket och produktutbudet. Bland annat jobbade de fram mugghållare och väskor som var specialdesignade att fästas vid en rullstol.
– Jag insåg att jag aldrig sett en väska avsedd för rullstolsanvändare. Då tänkte jag att vad fan, året är 2017.
Rullstolar med terrängcykelestetik
När Kyöstilä berättade om sitt nya jobb inom designkretsarna möttes han av tystnad – ingen hade riktigt något att säga, minns han. Men när FFORA lanserades officiellt väcktes intresset.
– Folk insåg att de här produkterna är snygga och roliga. För många var det svårt att ens föreställa sig hur produkterna kunde se ut, eftersom designtänk så länge saknats inom hjälpmedelstillverkningen.
Kyöstilä trivdes i New York i några år, och har nu återvänt till Finland för att fortsätta med arbetet kring hjälpmedel på hemmaplan. I september tilldelades han Finlands formgivares förbunds ansedda Ornamopris. Välformade produkter riktade till underbetjänade kundgrupper var ett koncept som gick hem hos juryn, och förbundet hoppas att valet motiverar andra designers till innovationsarbete till förmån av minoritetsgrupper.
Nu ser Kyöstilä fram emot att fortsätta bredda produkturvalet och utöka valfriheten bland hjälpmedel. På frågan om hur ett snyggt hjälpmedel borde se ut, kontrar han:
– Jag tycker frågan som egentligen borde ställas är om ett hjälpmedel alltid måste se ut som ett hjälpmedel? Många av dem har ett väldigt tekniskt utseende, de är uppenbart anordningar designade av manliga ingenjörer i medelåldern, suckar han.
Han använder rullstolar som exempel på att små saker som färgval påverkar det allmänna intrycket. Fortfarande kännetecknas rullstolarna av 90-talets terrängcykelestetik med typiska färger som neongrönt och laserblå.
– Finns det någon som på allvar gillar dessa färger? De ger ett överdrivet sportigt intryck, men annars följer formgivningen inte sporttrenderna, kritiserar han.
Ornamopriset
- Finlands formgivares förbund Ornamo delar årligen ut sitt ansedda pris till en formgivare som utmärkt sig inom aktuell konstindustriell design. Vinnaren utses av en utomstående expert, vald av Ornamos styrelse. I år var experten författaren och bildkonstnären Rosa Liksom.
Snyggt är dyrt?
Frågan om hjälpmedlens estetik är utmanande, eftersom utseende förknippas med fåfänga och extra kostnader. Men det är ingen godtagbar orsak att förbise diskussionen, säger Kyöstilä. Att estetik skulle medföra kostnader är dessutom en myt, menar han.
– Om det är så, handlar det om dålig design. Det är inte alls dyrare att utforma produkter som ser lite trevligare ut. Att göra hjälpmedel mer humana, sirligare och enklare kostar ingenting.
Diskussionen handlar dessutom inte bara om snygga prylar, utan om valmöjligheter och normalisering av funktionsnedsättningar.
– När man ser på vilken hög nivå av design som finns är exempelvis inom konsumentelektronik, finns ingen som helst orsak för att hjälpmedel måste se konstiga ut. Det hjälper inte normaliseringen av funktionsvariationer; det kan rentav öka de fördomar som människor utsätts för.
När FFORA utformade sina produkter var strategin att träffa så många rullstolsburna personer som möjligt för att bilda sig en uppfattning om de verkliga behoven.
– Bland våra testanvändare fanns allt från collegestuderande till paraolympiker och lärare. Olika åldrar, olika kön, olika livsstilar.
Formgivaren har noterat att den gemensamma nämnaren för alla är viljan att uttrycka sig.
– Det visuella uttrycket är inte bara en grej som ungdomar är intresserade av. Alla människor har något slags behov av att uttrycka sig.
Därför tog FFORA-duon från start som uppgift att skapa produkter som användarna gillade på riktigt, och som i en större samhällelig kontext normaliserar allas rätt till självuttryck. Men samhällsuppdraget kan inte ligga hos ett enda företag, och för Kyöstilä känns avsaknaden av konkurrens rentav frustrerande.
– Just nu är marknadsläget sådant att inte ens den som är redo att lägga ner pengar på att köpa sig något snyggt kan göra det. Utbudet är helt enkelt så snävt, suckar han.
Drömmer om utbildning i inkluderande design
Medan delaktighetstänket slått igenom stort i designkretsarna i USA under de senaste åren, har Kyöstilä sina föraningar om att trenden inte når Finland i första taget.
– Den finländska designen har fastnat i det förflutna. Vi har våra stora brand, och när man går till deras affärer är produkterna lika som för 50 år sedan. Svårt att se att det skulle finnas utrymme för underbetjänade kundgrupper där i första taget. Vi måste först kollektivt komma över Alvar Aalto-eran.
Visst har Finland en fin designhistoria, menar Kyöstilä, men det är framtidsvisionen han efterlyser; hur finländsk design ska se ut på 2000-talet.
– Jag vill inte förbjuda björkstolar. Men man borde fundera vad som är aktuellt och viktigt. Det går rätt bra för Finland – vi lever i överflöd, majoriteten har tillgång till lyxartiklar som smarttelefoner. Samtidigt finns det grupper i det här landet som fortfarande saknar valmöjligheter.
Inkluderande design
- Tillgänglig eller inkluderande design drivs av förståelsen för mångfalden hos användarna. Genom att ta i beaktande varierande förmågor och behov görs tjänster, produkter och omgivningar tillgängliga för så många som möjligt. Närbesläktat med konceptet “Design för alla”, där alla ska få möjlighet att ta del av information, oavsett funktionsförmåga.
Inklusion må kännas igen i den finländska designvärlden som term, men ordets innebörd har urvattnats – lite som det gått med allas favoritord hållbarhet, anser han. Men ute i världen är allt inte bara tomma ord: Kyöstilä har på senare tid noterat flera unga formgivare och nya firmor i USA och söderut i Europa som börjat tillverka produkter för personer med funktionsnedsättningar.
– En ny generation av formgivare håller på att bildas. Det är unga som vill påverka genom sitt arbete, säger Kyöstilä.
För att råda bot på situationen i Finland borde man börja med utbildningen. Joonas Kyöstilä ser framför sig ett utbildningsprogram i inkluderande design vid Aalto-universitetet, med fokus på formgivning för underbetjänade grupper.
Om det var han som fick bestämma, skulle personalen bestå av nya förmågor, som inte bara tänker i design-tekniska banor, utan fokus skulle ligga på målgruppen och de sociala aspekterna. Det vore en bra början, tycker han. I väntan på det.
Joonas Kyöstilä
- Född 1993
- Bor i Helsingfors
- Formgivare
- Studerat vid Aalto-universitet och Parsons School of Design i New York
- Kyöstiläs verk finns utställda bland annat i Philadelphia Museum of the Arts, Henry Ford Museums och Chicago Atheneums samlingar.
Text: Mikaela Remes • Huvudbild: Anni Koponen
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2020.
