När britter hälsar säger de vanligtvis ”How are you”, hur mår du. Då ska svaret vara ”I’m fine”, trots att man gärna skulle berätta att hörapparaten krånglat och att den fuktiga Londonvåren känns i knäna. Men det är bäst att hålla sig till artighetsfraser som nötts in i umgänget under flera generationer.
Nu, efter över ett år av pandemi i ett av världens mest hårt drabbade länder, börjar ”I’m fine” låta ihåligt, nästan falskt. Efter tre lockdowns där familjer inte kunnat träffas, där pubarna – britternas sällskapsrum – varit stängda, där man spelat för tomma fotbollsläktare och där många har nära och kära som gått bort i pandemin, är britterna inte längre så ”fine”.
Jag har börjat höra nya fraser, som låter mera uppriktiga och som visar att britterna är oroade över situationen och varandra, till exempel ”are you ok”, är du okej, och ”stay safe”, håll dig säker. Nu kan man också ersätta svaret ”I’m fine” med ”could be worse”, kunde vara värre, vilket kan tolkas som en gnutta krass brittisk optimism i eländet.
Enligt välgörenhets- och forskningsorganisationen Mental Health Foundation upplevde över 60 procent av britterna ångest, oro och stress när pandemin slog till och landet stängde ner. Hårdast drabbade var de som diagnostiserats med någon form av psykisk ohälsa. Också de unga, som förlorat sina sociala kontakter, till och med sin skola, visar höga siffror i stiftelsens utredning.
Den krassa brittiska optimismen stärktes under våren av den lyckade vaccinationskampanjen. Över hälften av britterna, eller rättare sagt alla som är i Storbritannien just nu, har fått sin första dos. Jag fick min i februari och får nästa spruta i maj, även om jag bara bor här temporärt.
Mental Health Foundations siffror började också se litet ljusare ut jämfört med före vaccinationskampanjerna. I februari var det ”bara” 42 procent av britterna som mådde dåligt. Nu när samhället öppnar igen och vaccinet skapar ny trygghet är siffrorna säkert ännu bättre. ”Could be worse”.
Överallt i världen börjar man nu diskutera vad pandemin har för effekt på vår psykiska hälsa på lång sikt. I Storbritannien talar man om ”kollektiv trauma”, om effekterna av att må dåligt samtidigt som de flesta runt om en också gör det.
Ett nytt begrepp ”Post pandemic stress disorder” har dykt upp i tidningarnas analyser. Det påminner om posttraumatiska stressyndrom och tar sig i uttryck som sämre stresstålighet, svårighet att känna välbefinnande och en känsla av att livet förlorat sin mening. Nu oroar sig brittiska läkare att pandemin varit så långvarig att den nästlat in sig i vårt kollektiva psyke och kan skapa kronisk trauma för många.
Det jag som lekman frågar mig är hur barn som nu formar sitt beteende påverkas. Kommer vi att få flera årskullar som lärt sig att undvika andra människor – eller, om man vill se det krasst optimistiskt – är bra på social distansering. ”Daddy, wach out, there are people coming”, så varnade en liten pojke sin pappa i parken när vi enligt honom kom alltför nära. Han är inte den enda: barnen lär sig de vuxnas beteende och håller avstånd.
Vilka andra mönster har formats under över ett år av pandemi? Hur kommer de här barnen att må när de växer upp? Could be worse?
Lars Hedman
Skribenten är vice ordförande i SAMS styrelse, styrelsemedlem i Hörselförbundet och styrelseordförande för Finlands svenska taltidningsförening.
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2021.
