Kan en person med funktionsnedsättning lida av psykisk ohälsa – också sådan som inte är förknippad med människans diagnos? Självklart. Men samhället verkar inte vara av samma åsikt.
Människor med fysiska och kognitiva svårigheter är inte immuna för psykisk ohälsa, tvärtom: många funktionsnedsättningar, så som CP-skada, kan utsätta personen för psykiska besvär. Det här var inget som berättades för mig i min ungdom. Man satsade stort på min fysiska rehabilitering, men det var ingen som frågade om jag skulle känna för att prata med någon.
När jag säger att funktionsnedsättningar kan utsätta en för psykisk ohälsa menar jag inte att människor med nedsatt funktionsförmåga skulle ha ett sämre liv. Men skadans inverkan på hjärnans funktion och kroppens begränsningar i kombination med samhälleliga attityder och byråkrati kan leda till depression och ångest. Därtill har personer med funktionsnedsättning samma bekymmer i sina personliga liv som resten av befolkningen.
Många terapimottagningar är otillgängliga. Flera gånger har det varit svårt för mig att ta mig fram med elektrisk rullstol i de pyttesmå utrymmena. Men det mest oroande är när personer med funktionsnedsättning inte får den vård de behöver. Jag känner till fall där personer uppsökt vård på grund av självskadebeteende, men inte tagits in på avdelning, eftersom utrymmena inte varit tillgängliga. Inte undra på att man då känner sig otrygg och uppgiven. Att tillgänglighetsfrågor inte togs i beaktande förr i tiden är förståeligt, men är inte hälsovården det första stället som borde få pengar för att byggas om?
Det förekommer också brister i bemötande: en del vårdproffs låter helt bli att lyssna på rehabiliteringsklienten. Det finns fall där människor uppsökt vård, och illamåendet förklarats med att det hör till diagnosen. En person med funktionsnedsättning är ändå expert på sin egen kropp och sin funktionsförmåga. Hen vet när kroppen fungerar som det ska och vad som är otypiskt. Att man inte lyssnar på klientens egen erfarenhet kan leda till att personen inte nödvändigtvis vågar lätta på sitt hjärta på rätt sätt. Tillgänglighet handlar alltså inte bara om att avlägsna fysiska hinder, utan också om attitydförändring.
Forskning visar att psykets välmående påverkar kroppen. Det här framhävs hos klienter inom neurologisk rehabilitering. När jag upplever stress och ångest kan det ta sig i uttryck som muskelspänningar i min kropp. Vi måste känna igen att kroppen och sinnet påverkar varandra – men samtidigt vara medvetna om att kopplingen inte alltid är så enkel.
Under mitt senaste rehabiliteringssamtal lät läkaren förstå att psykoterapi kunde vara nyckeln till mina kroppsliga besvär – att vi ska fokusera på ett hälsoproblem i sänder, och då behövs inte lika många besök hos fysioterapeuten. Jag fick tårar i ögonen. Att minska på fysioterapi på bekostnad av mentalvårdstjänster är inte en lösning. För att må bra måste en person med funktionsnedsättning förses med både fysisk och psykisk rehabilitering.
Mentalvårdstjänsterna är otillgängliga och det råder en skriande brist på resurser. Det är ett faktum som vi med funktionsnedsättning lider mest av. För att vi ska kunna leva ett jämlikt och balanserat liv måste det bli en ändring på det här.
Pinja Eskola
Skribenten är aktivist och medianom- och sexologstuderande som driver bloggen Kynäniekan salaiset mietteet.
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2021.
