Trixare utan gränser

PERSONPORTRÄTT

Paraidrottaren Aleksi Kirjonen var på väg mot stjärnorna när sportbyråkratin satte stopp för hans karriär i 23 års ålder. Han måste hitta en ny identitet, men rörelse övergav han inte. I dag utmanar han tyngdlagen genom rullstolstricks som samlar en publik på tiotusentals på sociala medier.

År 2016 var karriärstigen glasklar och utstakad. Fyra år tidigare hade Aleksi Kirjonen tävlat i de paralympiska spelen i London, och nu förberedde han sig inför följande medaljkamp i Rio. Han var i toppform, rankingetta i sin klass inom parafriidrott och hade vunnit en rad internationella och europeiska mästerskap.

Så kom chockbeskedet; klassen han tävlade i hade slopats. Om han ville delta i de paralympiska spelen skulle han vara tvungen att ställa sig mot personer med betydligt lindrigare diagnoser.

– Det kunde jämföras med att en tyngdlyftare i 60 kilosklassen skulle tävla mot tyngdlyftare i 80 kilosklassen. Chanserna är inte stora. Det var inte riktigt någon vits att fortsätta, kon­stat­erar Aleksi Kirjonen.

Han tror att den främsta orsaken till att klassen slopades var att de paralympiska spelen vuxit sig alltför stora: över tid har allt fler grenar uppstått, allt fler funktionsnedsättningar fått sina egna klasser och allt fler medaljer delats ut.

Som lösning låter man idrottare med olika diagnoser tävla emot varandra i samma tävling, och den med mer nedsatt funktionsförmåga får mer utjämning. Men en idrottare med lindrigare diagnos har ändå ofta en fördel.

Aleksi drog sig för att kritisera beslutet medan han fortfarande var aktiv inom proffsidrotten.

– Jag kände att jag hade ansvar för att ge en bra bild av handikappidrotten. Men också i den världen finns många missförhållanden.

Att Aleksis idrottskarriär fick ett motvilligt slut i 23 års ålder innebar en stor omställning. Han identifierade sig som idrottare och hade planerat sitt liv flera år framåt.

– Jag hade tänkt att jag kommer att tävla länge, fram tills jag är 35 år gammal. Nu var jag tvungen att helt tänka om. Det var tufft.

Slalom gör vintern uthärdig

I dag är träningsglädjen återfunnen. Vi träffas vid Kokons skidcentrum i Borgå, där Aleksi brukar vistas ungefär en gång i veckan. Han åker nerför sluttningen i en sitski, som består av en sits monterad på en fjädrande ställning, fäst på en skida. Åkningen balanseras och styrs med kryckstavar.

Vintern är en besvärlig tid för rullstolsburna, så även för Aleksi, som är förlamad i nedre kroppen. Men tack vare slalom har han lärt sig att njuta av årstiden.

– Under många år var jag främst irriterad om vintrarna över hur svårt det är att röra sig, men slalom har gett mig mycket glädje.

Aleksis hobby har också tagit honom till backarna i Salla, Saariselkä och Ruka. I mars ser han fram emot att åka på slalomresa till Norge.

Utomhusaktiviteter har varit tacksam syss­elsättning under pandemitiden, som påverkat Aleksis gymträning. Han har fått använda sin kreativitet för att fortsätta träna musklerna.

– Jag har köpt en kettlebell för hemmaträning. Den kostar lika mycket som en engångsvistelse på gymmet, så det är bra och billigt.

Aleksis intresse för rörelse uppstod i ung ålder då han under sina första år i lågstadiet spelade i en innebandyklubb för rullstolsburna i hemstaden Borgå. Den tändande gnistan till tävlingsidrott kom i femte klass då skolan fick besök av paraidrottaren Markku Niinimäki, som demonstrerade inför eleverna hur den som är förlamad från bröstet nedåt kastar spjut och stöter kula.

– Allt han berättade var så coolt. Jag gick på ett evenemang där paraidrottare visade upp sina grenar, och efter det började jag ägna mer tid åt friidrotten, med inriktning på spjut och kula.

Senare blev Niinimäki Aleksis tränare, och de jobbade tillsammans i flera år.

– Hela min idrottskarriär är egentligen hans förtjänst, säger Aleksi.

Känn dina gränser

Efter idrottskarriären intresserade sig Aleksi för extremsport. Genom att tricksa med rullstolen tänjer han på gränserna för vad ett hjälpmedel klarar av. Han är den första europé som hoppat baklängesvolt i rullstol. Han har även rekord i att ha åkt ner för Finlands längsta trappor och han har gjort simhopp från tre meters höjd i rullstol.

– Jag gillar väl adrenalin, annars skulle jag inte hålla på så här, skrattar han.

När Aleksi visar upp sina tricks på sociala medier är han ändå mån om att poängtera att det är viktigt att använda skyddsutrustning och känna sina gränser.

– Det ska kännas i maggropen, men man ska inte vara dumdristig. Om du sitter på stupkanten och känner att det här kan gå illa ska du inte göra det.

Efter det paralympiska beskedet som förändrade hans liv blev Aleksi inte liggandes på soffan, utan åkte direkt till Roskildefestivalen i Danmark för att uppträda i en rullstolsskateshow vid sidan om populära skejtare utan funktionsnedsättningar. Aleksi hoppas att rullstolsskate ska få mer erkännande.

– Det är synd att Paralympiska kommittén inte vill ha med grenen i sitt utbud. Det är ändå något som intresserar allmänheten, också unga utan funktionsnedsättningar.

– Man har i stället valt att ta med e-sport, vilket har sina goda sidor, men många unga med funktionsnedsättning sitter redan vid sina datorer dagarna i ända. Jag skulle vilja uppmuntra dem till fysisk motion, säger han.

Aleksi Kirjonen

• VEM: företagare och influencer, f.d. proffsidrottare
• ÅLDER: 29
• ORT: Borgå
• UTBILDNING: Motionsrådgivare
• HOBBYER: Extremsport, gym, slalom
• MOTTO: Dina hinder finns mellan öronen
• INSTAGRAM: rovopaleksi

Ta emot hjälp

Att sporra folk är Aleksi Kirjonens business. Han främsta inkomstkälla är det egna företaget ROVOP vars verksamhet består av före­läsningar, samarbeten med olika aktörer och närvaron på sociala medier.

ROVOP är Aleksis slogan: en förkortning av frasen Rajoitteet Ovat Vain Omassa Päässäsi, dina hinder finns mellan öronen. Den har inte fallit i god jord hos alla inom funktionshinderfältet.

– Vissa tycker att den är jättedålig. Men jag menar inte bokstavligen att vem som helst kan göra vad som helst bara man vill tillräckligt. Jag tycker det är viktigt att ha inställningen att mycket är möjligt, bara man vågar prova och kommer ihåg att anpassningar är okej.

– Det är lite som med Nike’s Just do it. Utan kontext låter den inte heller så smart.

När Aleksi vill inspirera sin publik betonar han också vikten att ta emot hjälp. Det är något som många har svårt med, även de som inte har en funktionsnedsättning.

– Jag tror att många med funktionsnedsättning låter bli att utnyttja sin fulla potential, då de tror att man måste klara allt själv. Men om du är öppen för att ta emot lite hjälp i vardagen kan du lägga din energi på det som du är bra på.

Livet som influencer började för nästan tio år sedan då Aleksi tillsammans med paraidrottaren Henry Manni filmade tricks i rullstol och klippen lades upp på sociala medier. Killarna märkte att de samlade tusentals tittare, så de laddade upp fler videor och some-kanalen började växa.

Nyckelordet för Aleksis närvaro på nätet stavas positivitet. Genom sociala medier och sin blogg vill han uppmuntra följarna att hitta sin passion, se möjligheter och uppnå sina drömmar. Mängden positiv feedback från en mångsidig följarskara har gett Aleksi känslan av att han gör något meningsfullt.

– Jag har insett att jag kan peppa både yngre och äldre, med och utan funktionsnedsättning. Det känns bra att få höra att jag lyckats uppmuntra människor att testa på något nytt.

Under åren har hans ton på nätet ändrats: Aleksi säger  att han var betydligt mer provokativ för sex-sju år sedan.

– Då skrev jag mer om funktionshinder och sexualitet. Jag gillade att provocera. Ibland kan jag till och med vara lite besviken på mig själv för att jag inte längre orkar väcka uppståndelse på nätet.

Även om Aleksi anser att influencers har ett privilegium, kanske rentav en plikt att lyfta fram missförhållanden, menar han att han gärnaöverlåter rollen som agitator till aktivister och samhällsdebattörer, för att själv kunna fokusera på peppen. Men någon påtvingad positivitet vill han inte syssla med.

– Jag har till exempel berättat om den långa perioden då jag var osäker kring min kropp och inte vågade visade mig på offentliga stränder. Utmaningar och misslyckanden hör livet till. Men det finns tillräckligt med negativitet på nätet utan att jag bidrar till det, menar han.

Empati för illamående

Aleksi känner också till nätets nackdelar. Även om debatten på hans Facebook-sida för det mesta hålls saklig kan enstaka användare komma med otroligt elaka kommentarer.

– Dem brukar jag blockera på direkten. Stämningen på sidan ska hållas god. Sannolikt handlar det om en människa som mår dåligt och ger utlopp för det på fel sätt.

Han känner empati gentemot internet­an­vändare som uppför sig illa, eftersom han i tiderna varit en av dem.

– I tonåren mådde jag dåligt på grund av min funktionsnedsättning och led av ensamhet. Det har garanterat synts i mitt uttryckssätt på nätet.

Trots enstaka illvilliga kommentarer har sociala medier i huvudsak medfört goda saker i Aleksis liv, så som vänner och nya möjligheter.

– Om det inte var för sociala medier skulle jag sannolikt inte ha uppträtt med en framgångsrik finländsk dansgrupp som hittade mig via Facebook, eller på en musikvideo med Finlands främsta rapartister, konstaterar han.

I fjol tilldelades Aleksi Handikappforums Murtaja-pris för pionjärarbete inom funktions­hinderfältet. Erkännandet kändes bra, eftersom han ibland varit besviken över det inhemska funktionshinderfältets lama intresse på samarbetsfronten.

– Utländska aktörer har varit mycket mer intresserade av att jobba med mig jämfört med dem i Finland.

Bänkpress nästa?

Vad framtiden för med sig vet Aleksi ännu inte, men så småningom har proffsidrotten börjat kännas alltmer lockande igen. Aleksi medger att han lekt med tanken att en dag tävla i bänkpress, som också är en paralympisk gren.

– Jag har lyft 205 kilo i bänkpress, så det finns goda chanser att jag kunde klara mig väl, särskilt om jag skulle satsa på att komma i god form.

För att ord ska bli verklighet krävs passion och vilja att verkligen börja träna på allvar.

– Om jag ska satsa på bänkpress vill jag tävla om medalj, topp tio räcker inte. Jag har alltid tagit parasporten på blodigt allvar och om jag ska delta vill jag vara i toppform. Att sporta för skojs skull går bra, men då behöver man inte tävla.

Efter att ha hållit låg profil i flera år känner Aleksi Kirjonen sig också redo att åter ta plats i offentligheten.

– Efter 2016 tackade jag nej till alla intervjuer och tv-uppträdanden i flera års tid. Jag ville bara finnas på mina egna kanaler, på mina egna villkor. Nu har jag börjat drömma om tv-produktioner och har några idéer på lager. Förstås tänker jag också fortsätta uppmuntra människor att förverkliga sina drömmar och modigt prova på nya sätt att röra på sig.

Text och foto: Mikaela Remes

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2022.