Inga nya krigsinvalider

LASSES HÖRNA

”Vi måste jobba för att det inte blir några nya krigsinvalider.” Det sade Jonas Enbacka, mångårig ordförande för Krigsinvalidernas brödraförbunds avdelning i Jakobstad, när han beskrev verksamheten. Han, som förbundets andra medlemmar, bland dem min far som sårades svårt vid Tali kvarn, hade fått uppleva krigets grymma ansikte. De led av sina skador och tyngdes av sorg och tunga minnen hela resten av sina liv. Det är naturligt att de ville bespara kommande gene­rationer från samma öde.

Krigsinvalidernas brödra­för­bund grundades under mellan­krigstiden, sommar­en 1940. Då hade Finland genom­gått det Ukraina nu drabbas av, att försvara sig kraft­fullt och tappert mot en mäktig och aggressiv granne. Krigs­invalidernas brödra­förbund har också skickat en hälsning till Ukrainas be­folk­ning där man betonar lik­heterna mellan vinter­kriget och Rysslands anfall mot Ukraina. ”Med lärdom av likadana erfarenheter är våra tankar och vår sympati varmt på det ukrainska folk­ets sida.” Brödraförbundet skri­ver ock­så i sin hälsning att ”vi är övertygade om att den ukrainska nationen, som är tio gånger större än Finland, inte faller heller för den här pröv­ningen”.

Finlands prövning var på sin tid stor efter vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Minst 95 000 finländare, soldater, lottor och civila hade dödats och 90 000 hade fått bestående skador. Krigsinvalidernas brödraförbund hade då över 40 000 medlemmar. I fjol hade medlemsantalet sjunkit till 900 och Jonas Enbackas önskan om ”inga nya krigsinvalider” har uppfyllts. Den sista årsklassen som kallades in var 1926, så de yngsta krigsinvaliderna är minst 96 år gamla.

Jag har alltid känt starkt för Krigsinvalidernas brödraförbunds verksamhet. Då min far var aktiv medlem såg jag kamratskapen och viljan att hjälpa andra, bland de ärrade veteraner som delade likadana erfarenheter och traumatiska minnen. Fasaden utåt höll alltid, men jag undrade ofta vilka tankar och drömmar som sökte sig till dem när mör­kret föll på. Det känns så bek­lämmande att kriget nu skapar samma trauman och sprider död och förstörelse i Ukraina. Brödraförbundets sol­idaritetsadress till ukrain­arna är därför talande, despoters hänsynslöshet och grymhet tycks vara oförändrade efter över 80 år. Och människans för­måga till uppoffringar för att för­svara sitt land, sina hem och sina nära tycks vara bestående.

Det enda som stör mig i för­bundets verksamhet är nam­n­et, Sotainvalidien veljes­liitto – Krigsinvalidernas brödraförbund. Visst bar både Jonas Enbacka och min far be­teckn­ingen ”krigsinvalid” med stolthet, men ordet ”invalid” är översatt från engelskan, ”värdelös”. De människor som genomgick krigets fasor och sårades då de kämpade för vår frihet är allt annat än värdelösa. •

Lars Hedman
Skribenten är vice ordförande i SAMS styrelse, medlem i Hörselförbundets styrelse och ordförande för Finlands svenska taltidningsförening. Han har skrivit en historik över Krigsinvalidernas brödraförbunds verksamhet i Jakobstadsregionen.

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2022.