KULTUR
Att få uppleva konst och kultur på eget språk är ett levnadsvillkor för att minoriteter ska hållas livskraftiga. Ursa Minors litteraturevenemang vill inspirera nya generationens teckenspråkiga konstnärer.
En solig morgon i sena augusti står en förväntansfull skara utanför kulturcentret Caisa i Helsingfors. Överallt pågår ett ljudlöst tjatter då gamla och nya bekanta hälsar på varandra – här är det teckenspråk som gäller.
Så öppnar dörrarna till Ursa Verbum, en dag som tillägnas teckenspråkig litteratur i form av workshops, föreläsningar och diskussion. Arrangör är kollektivet Ursa Minor, som bildades 2015 då ett gäng experter inom teckenspråkig teater och kultur inledde samarbete.
Evenemanget är öppet för alla intresserade – inte ens en hörande person med pinsamt dåliga kunskaper i teckenspråk behöver känna sig vilsen: det finns en teckenspråkig tolk på plats som översätter programinslagen och bistår i kommunikationen med evenemangsdeltagarna.
Traditionellt uppfattas litteratur som skrivna böcker med text, men enligt Ursa Minor finns ett behov för att bredda på konceptet.
Teckenspråkig kultur lever vidare exempelvis genom tecknade berättelser, vitsar och poesi. Särskilt den teckenspråkiga poesin har uppmärksammats under senaste år. Likt de poeter som använder sig av skrivet språk kännetecknas teckenspråkiga poeters verk av att författarna leker med språkets regler och struktur. Metoden Visual Vernacular hjälper poeter att ordlöst förmedla verk med hjälp av mimning och ansiktsuttryck.
Förhoppningen är att teckenspråkiga konstnärer en dag blir en alldeles vanlig företeelse, och att dessa inte bara ses som företrädare för sin minoritet.
Flerspråkiga barn
Allt börjar med barn och vilka rollmodeller de växer upp med. Därför har också barn eget program på Ursa Verbum. Dagen inleds med sagoworkshop, där deltagarna får ta del av tecknade sagor. På en säckstol sitter Niina Toivonen med lilla sonen Noeli i famnen. Hon berättar att det finska teckenspråket är familjens hemspråk.
– Vi har en hörande son, vilket innebär att han blir tvåspråkig. Det är en otrolig rikedom.
Hon brukar gå med barnet på teckenspråkiga evenemang för att de ska se teckenspråket användas. Riikka Karppinens familj är på plats av samma orsak. Karppinen är teckenspråkstolk till utbildningen och har lärt sina barn kommunicera med hjälp av stödtecken.
– Stödtecken fungerar som hjälp medan barnets tal ännu håller på att utvecklas. Vi tränar till exempel genom att se på teckenspråkiga barnprogram på Arenan, säger Karppinen.
Arttu och Valmira Liikamaa berättar att de försöker gå på alla teckenspråkiga jippon som ordnas. I praktiken handlar det om en handfull publikevenemang per år, och de skulle gärna se fler.
– Det är jätteviktigt att få ta del av kultur på sitt eget språk och i en teckenspråkig omgivning, konstaterar Arttu.
Valmira kommer från Albanien och använder sig av albanskt teckenspråk medan Arttu kommunicerar på finskt teckenspråk. De har ett hörande barn som använder sig av bägge teckenspråken, och talar dessutom finska och albanska. Fyra språk alltså!
Paret berömmer särskilt de finska tolktjänsterna. Kontrasten till Valmiras ursprungsland är stor; där håller servicen ännu på att utvecklas.
– När vi reser till Albanien inser vi att vi har mycket att vara nöjda över, säger Arttu.
Svenska superstjärnor
I rummet bredvid står evenemangets dragplåster, svenska tvillingsystrarna Amina och Jamila Ouahid som håller workshop i uttryckskonst för vuxna.
Systrarna Ouahid är kända i Sverige för sina teckentolkningar under Melodifestivalen. De gestaltar låtarna med hjälp av kroppsspråk, dans och minspel. Tidigare gjordes översättningarna av hörande tolkar, men år 2013 tog döva tolkar vid och gjorde jobbet med hjälp av en hörande person som förmedlar ljuden till tolken genom teckenspråk.
– Först undrade publiken varför tolkningen inte följde låtens rytm eller texter. Men vi gjorde det på teckenspråkets villkor. Eftersom döva behöver en mer visuell tolkning framhävde vi den aspekten. Dövas kultur var vår utgångspunkt. Nuförtiden är också den hörande publiken ivrig att se våra gestaltningar, säger Amina.
– Vi är en kulturell minoritet med litet kulturellt utbud, särskilt när det gäller musik. Men en gång om året är vi på samma linje med de hörande.
Mycket har hänt sedan de första tolkade schlagersändningarna. Bland annat turnerade Amina festivaler med amerikanska jazzbandet Louisiana Avenue år 2019. De teckentolkade konserterna väckte stor uppmärksamhet, eftersom det inte var lika vanligt med tolkad musik i Sverige som i USA.
Utöver musik har systrarna Ouahid erfarenhet av att tolka teater och hålla workshops ”om det mesta”. De upplever att deras uppdrag är att bygga broar mellan hörande och döva.
Ändå går det inte att förneka – teckenspråk är bäst, menar Jamila.
– Talat språk är bara ord som kommer ur munnen – teckenspråket låter mig använda alla visuella aspekter av min kropp! Mitt modersmål gör mig till den jag är. •
Text och bild: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 03/2022.
