Obehagliga överraskningar har präglat vårdreformen på Åland

AKTUELLT

I sommar fyllde den åländska social- och hälsovårdsreformen 1,5 år. För familjer med stödbehov har tiden varit turbulent. Vad kan fastlandet som står inför en ännu mer omfattande reform lära sig av Åland?

Den 1.1.2021 flyttade ansvaret för social­vården på Åland från öns 16 kommuner till den gemensamma organisationen KST, Kommunernas socialtjänst. Endast barn- och äldre­omsorgen stannade hos kommunerna.

Sammanslagningen av den åländska social­vården hade diskuterats i över 15 år. När reformen sedan fick grönt ljus hade förbundsdirektör Katarina Dahlman och en projektledare drygt ett år på sig för förberedelser.

Arbetet skulle ha underlättats om den nya organisationen på förhand fått möjlighet att förbereda sig på att ta över klientuppgifterna, men lagen tillät det inte. Dagen då reformen trädde i kraft trillade således klienternas upp­gifter in elektroniskt på en gång, samtidigt som man överförde all personal från kommunerna till KST.

Samma dag förväntades KST kunna förse klienterna med den service de var berättigade till. I praktiken fick personalen inom socialtjänsten sköta sina dagliga sysslor, samtidigt som de jagade uppgifter som saknades.

Att få in alla klientuppgifter i KST:s elek­tron­iska system försvårades av att alla kom­mun­er inte hade elektroniska journalsystem. Många dokument fanns bara till pappers.

– Lagstiftningen borde ha gjort det möjligt för kommunerna och KST att jobba parallellt i några månader. Då hade övergången blivit bättre för klienterna, säger Andrea Björnhuvud, områdeschef på KST.

”Läget snart under kontroll”

Två veckor efter de första socialbidragen borde ha betalats ut till klienterna började KST inse att den praktiska kunskapen om utbetalning av bidrag och stödformer hade blivit kvar i kommunerna. Den administrativa personalen hade nämligen inte överförts till KST.

Snart stod man inför följande överraskning: det visade sig att äldreomsorgen inte bara gett service åt äldre personer, utan också exempelvis åt personer med intellektuell funktionsned­sät­tning. Också i detta fall hade personalen som tagit hand om dessa människor stannat i kommunerna – likaså klienternas hemservicejournaler.

Hur kostnaderna skulle fördelas kom­mun­erna emellan var en eldfängd fråga. Till slut gjordes fördelningen enligt både invånarantal och skattekraft. Det ledde exempelvis till att kommunen Lumparlands utgifter för social­service i fjol blev över 200 000 euro dyrare än före KST, och kommunen slog larm om att de inte har pengar för det. Enligt KST borde utgifterna jämna ut sig över tid.

KST:s budget skulle slås fast utgående från statistik över kom­mun­ernas samman­lagda ut­gift­er för social­vården, men krymp­tes ändå med 1,6 milj­oner. För­bunds­direktör Katarina Dahlman menar ändå att KST inte varit tvun­gen att sänka service­nivån.

– Genom långsiktig planering och centr­al­is­er­ing av exempelvis syssel­sättnings­verk­sam­heten kom­mer vi att uppnå be­sparing­ar, säger Dahlman.

Eftersom bara minimumnivån för olika service­former är inskriven i lagen och kom­mun­erna själva har kunnat vara mer givmilda har vissa klienter fått mer och andra mindre. Efter reformen är tanken att alla ska behandlas lika. Samma pengar, eller mindre, ska fördelas på fler mottagare. För en del kommuninvånare innebär det nya avgifter.

– KST har fastställt sina avgifter i enlighet med klientavgiftslagen. Vi känner inte till vad kom­mun­er­na har tagit betalt för eller har betalat ut och KST har därför inte kunnat informe­ra klient­erna om avgiftsändringar på förhand, säger Björnhuvud.

Enligt Björnhuvud är målet att alla ska få tillgång till mer service – så småningom. Alla klienter med omfattande servicebehov ska dessutom få en egen kontaktperson. KST:s klientplaner baserar sig på en bedömning av stödbehovet, och inte på fastslagna taxor och kvoter.

– Vi betar av ärendena pö om pö, och börjar med de mest akuta. Snart har vi läget under kontroll.

Dröjsmål och överraskningsräkningar

Sättet som socialservicen på Åland fungerar i KST:s regi frustrerar mammorna Ann-Britt Alén och Viveka Lindström. Båda två har vuxna söner med intellektuell funktions­ned­sätt­ning och omfattande stödbehov.

Små misstag i samband med en stor reform har båda överseende med. Att betalningarna för fritidsassistenten till Ann–Britt Aléns son och hennes man, som är sonens familje­vård­are, uteblev i januari kunde hon ännu smälta. Pengarna kom en månad senare efter att KST hittat pappren som Saltviks kommun hade skickat över.

Men att i ett år och fyra månader sitta och vänta på avtalet och serviceplanen som utlovats i mars 2021 anser hon inte vara okej. Samtidigt har nya räkningar droppat in. Det visade sig att alla personer inom KST skulle börja betala samma avgifter, oberoende om de var i familjevård eller bodde på ett boende. Sonen, som bodde hemma, fick en räkning på drygt 4 000 euro som bestod av avgifter för måltider och uppehälle för hela år 2021. Det är fråga om avgifter som kan uppbäras enligt lagen, men många kommuner låter bli att göra det. Likabehandling är ett av målen med socialvårdsreformen på Åland.

Viveka Lindströms två söner bor på ett serv­ice­boende i Mariehamn. Den ena sonens avtal om en fritidsassistent gick ut i december.

– Ska det göras ett nytt avtal? Vem ska vi tala med? Inte ett ljud har vi hört av KST. Men räkningar får vi. Vi märkte att matavgiften på pojkarnas boende hade höjts då räkningen kom. Ingen hade berättat om höjningen för oss.

Susan Enberg, verksamhetsledare för DUV på Åland, konstaterar att det är för få som jobbar inom funktionsservicen.

– Du kan säga ”vänta” eller ”stå i kö” till en person som ska köpa en ny bil. Men du kan inte säga det till våra medlemmar som behöver service. Då de ber om hjälp skulle de ofta ha behövt hjälpen redan igår. •

Text: Henrika Mercadante ● Bild: Shutterstock/s_o_va

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 03/2022.