Författaren Rosanna Fellman har under de senaste åren kammat hem ära och berömmelse genom sin samtidskommenterande poesi. Som aktivist är hon lika van att diskutera funktionshinderfrågor som kulturella insikter, men hoppas så småningom kunna bli av med rollen som Svenskfinlands jourande ”funkisexpert”.
Vad skulle du göra om du plötsligt fick 10 000 euro? Frågan är aktuell för Rosanna Fellman, vars senaste bok belönades med Svenska litteratursällskapets pris i början av februari.
– Det är väldigt mycket pengar, säger den positivt överraskade poeten när vi slår oss sig ner på en fika i Helsingfors historiska torgkvarter.
– Jag är väldigt glad. Svenska Litteratursällskapet brukar inte ge så här stora priser till den här typen av litteratur. Men det är ju extremt roligt att de gör det nu.
”Den här typens litteratur” syftar på att pristagarverket Tasavallan presidentti – Republikens president till formen är en tvåspråkig politisk långdikt. Finska och svenska, ibland också engelska, blandas friskt i boken där en finlandssvensk kvinnlig president navigerar i maktens korridorer och hamnar i obekväma situationer, inte minst när hon ska påtala något för sina finska kolleger på ett språk som hon ibland tappar bort sig i.
Själv har Fellman ett gott förhållande till finskan. Som enspråkigt svensk och uppvuxen i Österbotten har hon fått träna upp sitt andra inhemska, som i ungdomen utgjorde en slags trygg hamn.
– Jakobstad var en svår miljö för mig att växa upp i. Jag blev väldigt mobbad. Svenskan var språket som mina mobbare använde. Däremot har jag aldrig blivit hånad på finska, så det blev något av mitt eget hemliga språk.
Ursprungligen fanns inte författarkarriären högst på listan över Rosanna Fellmans drömyrken. Vill man bli författare måste man skriva hellånga romaner, trodde hon.
– Jag tänkte att det blir alltför svårt, det skulle ta mig tio år att producera en sådan.
I tonåren vidgades ändå vyerna då hon kom i kontakt med poesi. Det avgörande var inte grundskolans obligatoriska verk av Runeberg och Topelius, utan upptäckten av finlandssvenska lyriker som Claes Andersson.
Många karriärdrömmar har anknutit sig till media: först ville hon bli barnprogramledare i tv, sedan radiopratare.
– Det mesta har haft att göra med samhälle och journalistik – och skrivande. Jag sökte faktiskt in till journalistikstudier, men till alla vuxnas förtret valde jag inte den vägen.
I stället meddelade den 18-åriga Rosanna att hon ska bli poet. Hon inledde studier i litteraturvetenskap, avvisade omvärldens råd om att bli modersmålslärare – eftersom hon får ”raivare” på barn – och fokuserade på sin passion, att skriva.
Vid sidan av skrivandet kände Fellman att hon ville testa läsa sina dikter högt inför publik. Vägen till estradpoet började på svenska, men snart uppträdde hon också på finska. Fellman lät sig inte hejdas av att hon i det skedet inte var alldeles säker på språket.
– Jag vet inte om det har med min autism att göra, eller om det bara beror på min personlighet, men jag gillar att skämma ut mig. Klart att det var nervöst och pinsamt, men inte hela världen. I ett samhälle som strävar efter perfektion är det roligt att se hur publiken reagerar när man bara släpper sina spärrar.
I fyra års tid uppträdde Fellman gratis. Varje vecka intog hon scenen på något håll i landet.
– Många skulle inte orka hålla på på det sättet. Kanske det också är ett autistiskt drag, men jag brann för det, helt enkelt.
Arbete och lite tur
Med facit i hand kan man säga att det hårda arbetet bar frukt, men vägen till författarskap på heltid har varit allt annat än självklar. Visst har hon jobbat ihärdigt, men mycket har skett tack vare god tur, menar hon.
– När jag började uppträda träffade jag kulturproducenter och evenemangasrrangörer som kom ihåg mig. Jag har råkat vara på rätt plats i rätt tid och har skakat hand med rätt människor. Folk började bjuda in mig och så småningom fick jag betalt.
Ordet spreds om Rosanna Fellmans talang som estradpoet, särskilt på finskt håll. Hennes stora genombrott kom ändå i samband med att hon år 2018 vann Arvid Mörne-tävlingen.
– Då började bokförlagen bry sig. De visste redan vem jag var, eftersom jag hängde på alla litteraturevenemang, men när jag fick institutionspengar blev de intresserade av hur jag skriver.
Vinsten ledde till nya möjligheter och samarbeten. För en yrkesförfattare betyder meriter och utmärkelser allt, säger Fellman.
– Folk har börjat betrakta mig som en riktig författare efter att jag fått skriva i vissa typer av tidningar. Att jag publicerats i HBL har till exempel öppnat jättemånga dörrar.
Att leva osäkert
Poetens dagar är sällan identiska. Fellmans jobb går inte bara ut på att skriva – hon gör också mängder med föreläsningar och skolbesök.
– Vid gymnasierna brukar jag marknadsföra mitt yrke genom att säga att den som vill sova sent borde bli poet. Jag har alltid varit en nattmänniska. Det går bra ihop med att uppträdandena innebär en hel del kvällsjobb.
– Det tidigaste jag stått på scen är 7.30 på morgonen, det senaste 2.30 på natten. Jag är van vid att jobba underliga tider.
Merparten av vardagen tillbringar hon i sitt arbetsrum, som ligger i ett gammalt båtbyggeri i Helsingforsstadsdelen Berghäll. Hon delar lokalen med proffs från andra branscher, som fotografer, forskare och jurister, vilket hon är tacksam över.
– Som författare är man ganska ensam, så det är skönt att få tala med andra människor. Särskilt nyttigt är det att utsättas för folk med helt andra yrken och åsikter. Jag har en tendens att dras till människor vars åsikter och politiska värderingar liknar mina. Det kan bli ganska enformigt, jag behöver bli utmanad.
Med några veckors mellanrum sitter Fellman och skriver bidragsansökningar. Stipendierna möjliggör livet som författare på heltid. Just nu lever hon på finansiering från Författarföreningen i Finland, som täcker lönen för ett halvår.
– Efter det vet jag inte vad som händer. Författarlivet är väldigt osäkert, säger hon.
Alla klarar inte av att leva i den ovetskapen. Fellman berättar att många av hennes författarkollegor har ett heltidsjobb om dagarna och skriver på kvällarna. Det skulle hon i sin tur inte klara av.
– Jag tror inte att jag är skapad för ett åtta-till-fyra-jobb. På grund av min funktionsvariation skulle jag bli otroligt överstimulerad, särskilt av att tvingas umgås med folk så länge.
Däremot kan hon tvinga sig producera kreativ text också när motivationen inte är på topp. Många gånger har hon flera alster under arbete på en och samma gång och klockan tickar.
– Det blir inga böcker om man bara sitter och väntar på inspiration. Många gånger gäller det att pusha, man bara måste skriva. Först kändes det jättejobbigt och jag tyckte synd om mig själv, jag var den plågade konstnären. Nuförtiden betraktar jag mig som privilegierad, eftersom jag har möjlighet att göra det.
För att utveckla sitt skrivande går Fellman på kurser. Bland annat deltog hon som enda finlandssvensken på kursen Autistiskt läsande och skrivande vid Göteborgs universitet, en kurs som gett upphov till en hel del debatt i Sverige.
– Folk har tyckt att man inte kan ordna en sådan kurs, eftersom det inte finns ett enda sätt som autister skriver på. Jag tyckte att kursen var väldigt rolig. Det var fascinerande att vara i ett rum där man inte behövde förklara sin bakgrund och kunde direkt gå på djupet. Man tvingades inte ’komma ut’ som autist, vilket ofta är fallet då man rör sig bland folk.
Behovet att förklara sig upplever Fellman som en av de tyngre aspekterna när det kommer till att träffa nya människor och befinna sig i obekanta sammanhang.
– Det är jättefrustrerande. Autism syns inte utåt, men redan efter en halvtimme brukar de flesta märka den. Man blir på sätt och vis påkommen.
Fellman har talat en hel del om sin autism och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning i offentligheten – till den grad att hon upplevt att hennes litterära verk ibland hamnat i skymundan.
– Min första bok, Strömsöborna, blev klassad som en ”autismbok”, även om bara två av totalt 300 dikter tog upp min diagnos. Boken fick kulturpriset Vimma, men jag tror att det snarare var min personliga aktivism som belönades. Många som läst boken har förundrat sig över att den egentligen inte alls handlar om autism.
Författare eller autist?
När Fellman skrev Republikens president undvek hon med avsikt att ta upp funktionshinderfrågor. Också om hon vill fortsätta driva frågorna genom sin konst upplever hon att hennes böcker kan handla om annat. Det ger henne utrymme att som författare diskutera annat än sin diagnos.
– Jag har känt att jag måste tala om den, eftersom jag skrivit om den. Nuförtiden kan ju folk inte koppla verk från författaren.
Det har också lett till att hon blivit intervjuobjektet som journalisterna i Svenskfinland ringer när de behöver någon att yttra sig omfunktionshinderfrågor. Rollen har fått Fellman att grubbla över hur mycket plats hon borde ta i offentligheten och vilka människor hon företräder, i och med att hennes funktionsnedsättning är lindrig och hon bara har ett litet stödbehov.
– Men jag har en diagnos och behandlas av staten och FPA som en person med funktionsnedsättning. Samtidigt är det klart att jag inte kan tala för alla människor, och till exempel personer med större hjälpbehov kan ha andra problem än de jag tar upp.
Påverkar genom konsten
Fellman hoppas att fler ”funkisaktivister” ska inta plats i rampljuset, för att debatten ska bli mångsidigare och framställningarna i media mindre stereotypa.
– I offentligheten lyfter man gärna upp personer med funktionsnedsättning för att visa hur överraskande modiga och duktiga vi är. Först insåg jag kanske inte hur lätt man själv bidrar till den storyn. Jag blev ett praktexempel på ’oj vad fiffig hon är trots sin autism’.
Även om det finns risk för tröttsam representation kommer Fellman fortsätta höja stämman för funktionshinderfrågorna.
– Kampen pågår hela tiden. Inga rättigheter kommer gratis, det gäller alla minoriteter.
Påminnelsen är aktuell i och med att Finland i vår får en ny regering som bland annat bestämmer om hur statens pengar fördelas. Fellman skulle gärna se mer flerspråkiga politiker med olika socioekonomiska bakgrunder i riksdagen, då finns också chansen för bättre politiska beslut. Också andra partier än SFP borde bli bättre på att lyfta fram sina svenskspråkiga politiker, för de finns nog, menar hon.
– Bara för att vi finlandssvenskar talar samma språk är vi ju inte en ideologiskt enhetlig grupp. Själv tilltalas Fellman inte av det politiska spelet. Bäst främjar hon sina hjärtefrågor på gräsrotsnivå, via konsten.
– Jag har ändå en rätt stor läsarskara, det är ju någon sorts makt. Min brutala humor går hem över politiska gränser. Det finns läsare som inte nödvändigtvis tycker som jag, men anser att jag är rolig. Det vill jag värna om.
Och hur ska du förvalta dina 10 000 euro?
– En del av stipendiet använder jag på att trycka upp ett zine med oredigerad poesi. Jag har nämligen blivit jättetrött på att fundera hur mina böcker ska sälja. Jag vill skapa något som inte behöver göra vinst.
Rosanna Fellman
- Ålder: 27 år.
- Bor i: i Helsingfors.
- Utbildning: Kandidat i litteraturvetenskap från Åbo Akademi.
- Jobb: Författare och föreläsare, bland annat erfarenhetstalare via Finlands Autismförbund.
- Aktuell med: Poesiboken Republikens president – Tasavallan presidentti och Svenska litteratursällskapets Granberg-Sumeliuska pris.
- Andra utmärkelser: Första pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018, Vimma-priset 2019 för debuten Strömsöborna, samt ett arbetsstipendium från Svenska kulturfonden år 2020.
Text: Mikaela Remes • Foto: Sofia Jernström
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 1/2023.
