Det har alltid funnits personer med funktionsnedsättningar som tillhör sexuella minoriteter och könsminoriteter. Men än i dag kan inte alla vara med i regnbågskretsarna på lika villkor. I Finland har funktionshinderorganisationerna stolt gått i Pride-parader i flera år – samtidigt pågår en aktiv diskussion om bristande tillgänglighet.
Sommaren är känd som en av höjdpunkterna för många som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter: i juni ordnades Pride med parader världen över, och i juli uppmärksammades Disability Pride Month, som fått sin början i USA och lyfter fram dubbelminoriteten: personer med funktionsnedsättning som är till exempel gay eller har transbakgrund.
Att tillhöra en dubbelminoritet kan vara knepigt, eftersom man kan känna sig osedd i de gemenskaper man identifierar sig med: inom den så kallade regnbågsrörelsen kan kunskap om funktionshinder saknas, medan funktionshinderkretsarna inte nödvändigtvis är insatta i regnbågsfrågor.
Nita Halonen är en av de funktionsrättsaktivister som höjt sin röst på sociala medier. Som aktivist med både transbakgrund och intellektuell funktionsnedsättning har hon påtalat att evenemang ordnas i svåråtkomliga utrymmen och att det saknas lättläst material om regnbågsfrågor, men också faktumet att man överlag inte nödvändigtvis ses som en självklar del av rörelsen. Det är vanligt att personer med funktionsnedsättningar behandlas som om de saknade sexualitet eller könstillhörighet – för att inte tala om att de skulle identifiera sig som en regnbågsperson.
– Man ser att det finns könsminoriteter och sexuella minoriteter, och sedan finns det personer med funktionsnedsättningar. Men det finns inte en förståelse för att dessa grupper kan vara en och samma, konstaterar Halonen.
Nita Halonen berättar att hon upplevt en del skenhelighet inom regnbågskretsarna: människor kan säga sig vara öppet inställda till att inkludera personer med funktionsnedsättningar, men samtidigt finns en motvillighet att med konkreta åtgärder faktiskt öka tillgängligheten i verksamheten, eftersom det upplevs vara besvärligt.
– Det sägs att det är roligt att jag är med, men i praktiken är jag välkommen bara om mina behov inte behöver tas i beaktande. Då jag till exempel efterlyst lätt språk eller bett om att få ta med en stödperson då jag verkat som frivillig ändrades attityden till det sämre.
Seta vill förbättra tillgängligheten
Kerttu Tarjamo, som är generalsekreterare för den riksomfattande regnbågsorganisationen Seta, säger att Seta målmedvetet jobbar för att göra verksamheten tillgängligare.
– Vi erkänner att vår verksamhet ännu inte är tillräckligt tillgänglig för alla, men vi strävar efter att förbättras genom konkreta åtgärder.
Som exempel nämner hon att organisationen jobbar på att erbjuda information och verktyg om inkludering för sina medlemsföreningar på lokal nivå, öka tillgängligheten när det gäller fysiska utrymmen och på webben, samt att man satsar på att höra aktivister och ta åt sig av deras respons.
– Tyvärr är regnbågsrörelsen inte fri från de fördomar och den okunskap om funktionsnedsättningar som finns i övriga samhället.
Tarjamo menar ändå att det inom Setas medlemsföreningar finns en vilja att aktivt jobba för saken.
Ninni Nuunu är en annan funktionsrättsaktivist som tillhör dubbelminoriteten. Hon skriver på sociala media om sina vardagliga upplevelser kring diskriminering, exempelvis i hemstaden Åbo där det ordnats många regnbågsevenemang i otillgängliga utrymmen, utan inva-WC.
I somras skrev Nuunu på sociala medier ett öppet brev till arrangörerna av Pride-evenemanget i Helsingfors, som hon kritiserade för bristande tillgänglighet och fick gehör av andra med liknande upplevelser. Bland annat efterlyser hon bättre information kring utrymmena där programmet ordnas.
– Måste man boka ett hotellrum i Helsingfors på förhand för att delta irriterar det nog att få höra en vecka före Pride att man inte kommer in på en del av programmet för att det är otillgängligt.
Bättre information och mer medvetenhet behövs
Nuunu förklarar att Pride-anordnarna i flera års tid fått respons kring tillgängligheten, men att det än så länge inte verkar ha skett nämnvärda förändringar. Därför har hon inte stora förväntningar på att situationen kommer åtgärdas inom en nära framtid. Men en dag hoppas hon se att tillgänglighetsinformationen inför kommande evenemang ges ut i tid åt alla deltagare och att alla kan vara med.
Nita Halonen å sin sida förespråkar en större medvetenhet om att personer med funktionsnedsättningar är en grupp som faktiskt existerar inom regnbågsrörelsen. Hon är aktiv i funktionsrättsorganisationen Me Itse för personer med intellektuell funktionsnedsättning och konstaterar att man där aldrig talar om ämnen som sexuell läggning – ett bra exempel på hur dessa rörelser kunde ha större medvetenhet om varandra.
– I framtiden ska det vara naturligt för personer med funktionsnedsättningar att delta i rörelsen och förhoppningsvis tas denna grupp automatiskt i beaktande, säger Halonen.
Text: Kajsa Paakki & Mikaela Remes
Foto: Ninni Nuunu
