Allt från krisjourer till klubbar och rådgivning är i farozonen när regeringen sparar.
Under hösten blev det klart att staten minskar sitt stöd till social- och hälsoorganisationerna med 130 miljoner. Det motsvarar en tredjedel av deras totala finansiering.
Också om många av dessa organisationer säljer välfärdstjänster och uppbär medlemsavgifter är den så kallade tredje sektorn – som består av allmännyttiga aktörer som organisationer och föreningar – så gott som helt beroende av offentlig finansiering.
De sannolika konsekvenserna är att en del av verksamheten faller bort och personal kan permitteras. Men det är inte bara anställda som drabbas. Många organisationer inom social- och hälsovårdssektorn riktar sin verksamhet till samhällets mest utsatta grupper: äldre, barn samt personer med funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller missbruksproblem.
Det brukar sägas att tredje sektorn har en avgörande roll i att komplettera och kompensera där den offentliga servicen och marknaden brister.
Maria Helsing-Johansson, specialsakkunnig vid social- och hälsovårdsorganisationernas paraplyorganisation SOSTE, beskriver tredje sektorns betydelse för välfärdssamhället som enorm, särskilt med tanke på den svenskspråkiga befolkningen.
– I områden med stor finskspråkig majoritet kan den service som erbjuds av organisationerna vara mer eller mindre avgörande för att lappa till luckorna i den offentliga sektorns verksamhet, säger hon.
- Tredje sektorn består av organisationer och föreningar som ordnar förebyggande tjänster för sina målgrupper och bevakar deras intressen. I Finland finns över 100 000
registrerade föreningar och 6 500 social- och hälsovårdsorganisationer.- Medborgarsamhället går ut på att medborgarna frivilligt organiserar allmännyttig verksamhet. Förutom organisationer utgörs medborgarsamhället exempelvis av fackföreningar, stiftelser, politiska partier och religiösa samfund.
Formade vårt land
För att förstå hur tredje sektorn blev så viktig krävs en liten tillbakablick. De första medborgarorganisationerna och folkrörelserna grundades redan på 1800-talet och hade en central roll i att forma vårt land. De var med och lösgjorde oss från Ryssland och byggde den unga nationen Finland.
Senare var de också initiativtagare till principerna om välfärdssamhället under 1960- och 70-talen. Petri Ruuskanen, som forskar i social- och hälsovårdsorganisationernas utveckling vid Jyväskylä universitet, berättar att deras roll var rätt etablerad fram till 1990-talets depression. Sedan började det heta att organisationerna borde övergå från ett politiskt uppdrag mot att producera tjänster.
Organisationerna har haft en lång tradition av att få finansiering av staten. En del av de så kallade Veikkauspengarna, alltså avkastningen från spelautomater, var i årtionden öronmärkt för social- och hälsovårdsorganisationerna.
– Det var en automatisk finansieringsmekanism för tredje sektorn. Organisationerna blev sannolikt vana vid att den växande potten gav stabila verksamhetsförutsättningar, säger Ruuskanen.
I takt med en ökad samhällsdebatt kring spelmissbruk började Penningautomatföreningens legitimitet lida.
– Många började ifrågasätta om det är hållbart att social- och hälsoorganisationerna finansieras med spelberoende personers pengar, säger Ruuskanen.
Debatten ledde till att politikerna beslöt att avveckla kopplingen mellan spelföretagen och organisationerna, och kom överens om att organisationerna hädanefter ska finansieras ur statens budget. Det innebär att krisen inom statsekonomin också i hög grad påverkar organisationerna, konstaterar Ruuskanen.
Parallellt med utvecklingen har också statens förhållande till organisationerna förändrats. Från att ha betraktats som en förlängning av staten och som jämlika samarbetspartners har organisationerna blivit allt mer bundna till att betjäna den offentliga sektorns målsättningar och ställs inför effektivitetskrav.
– Finansiären kräver mätbara resultat och valuta för pengarna. Det leder till att faktorer som är svårare att mäta, så som tredje sektorns demokratiska uppdrag, lättare hamnar i bakgrunden, säger Ruuskanen.
Utsatta drabbas flerfaldigt
Enligt SOSTE kommer regeringen Orpos nedskärningar för organisationerna i ett olyckligt läge, eftersom politikerna samtidigt skär i den sociala tryggheten. Särskilt åtstramningarna i utkomststödet och bostadsbidraget drabbar dem vars ekonomiska situation redan är ansträngd.
När människors möjlighet att försörja sig försämras brukar efterfrågan på rådgivning och andra avgiftsfria tjänster öka, vilket är just sådana uppdrag som social- och hälsovårdsorganisationerna sysslar med.
I nuläget är det oklart hur väl man kommer att kunna svara på det växande behovet.
– Vi är väldigt oroade för hur människorna kommer att börja må i det här landet, säger Maria Helsing-Johansson.
Majoriteten av de nationella social- och hälsoorganisationerna ordnar frivilligverksamhet, som exempelvis jourer vid kristelefoner och kamratstödsgrupper. Många frivilliga hör själva till målgruppen som verksamheten hjälper. Därmed anses frivilliguppdrag minska marginalisering och skapa samhörighetskänsla hos personer som annars kan hamna utanför samhället.
Dylika preventiva åtgärder beräknas lätta på trycket gentemot den offentliga sektorn och på välfärdsområdena. Kontakten till människorna på gräsrotsnivå har också gjort organisationerna till sina målgruppers intressebevakare, som lyfter utsatta gruppers synpunkter exempelvis när nya lagar stiftas. Nu ser också påverkansarbetet ut att drabbas.
– Ta till exempel svenskspråkiga som har extra utmaningar eller någon sjukdom, de är ju verkligen en minoritet inom minoriteten. Vem ska föra fram deras röst, frågar sig Helsing-Johansson.
Att organisationernas finansiering minskar med 30 procent innebär en stor omställning, och anpassningen kommer sannolikt att vara en stor utmaning för dem, tror universitetslektor Petri Ruuskanen.
– Den utmanar också organisationernas styrelser, som ofta fungerar på frivilligbasis men som i denna situation är arbetsgivare och har ett ansvar för att ekonomin ordnas på ett hållbart sätt.
Enligt Ruuskanen befinner sig organisationerna i ett brytningsskede och det blir intressant att se om de hittar en ny roll som inte är lika beroende av offentliga medel.
– Det talas mycket om att organisationerna borde hitta extern finansiering, men det är inte enkelt. Medelanskaffning kräver enorma resurser. Om en stor del av arbetsinsatsen går åt till att hitta finansiering är det sannolikt bort från organisationens kärnuppdrag, säger han.
Maria Helsing-Johansson tror att de finansieringsbeslut som nu fattas blir det nya normala som organisationerna måste vänja sig vid.
– Sannolikt kommer vi att se utökat samarbete med andra organisationer, kanske också sammanslagningar. Tredje sektorns aktörer kommer att tvingas fundera vem de ska rikta sin verksamhet till, och vem hamnar utanför. Det är jättesvåra beslut.
Vid SOSTE frågar man sig om beslutsfattarna nu håller på att göra samma misstag som under 1990-talets depression då ekonomin knäade och befolkningen lämnades vind för våg.
– Vi har efterlyst konsekvensanalyser av regeringens beslut för att se vad det här kommer att innebära för befolkningen. Tyvärr har vi inte fått gehör. •
Text: Mikaela Remes
Foto: Privat
Illustration: Shutterstock
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 4, 2024.
