Borde en karaktär med funktionsnedsättning spelas av en person med funktionsnedsättning?

| Uppdaterad
Illustrationsbild på kvinna som sitter i en rullstol på en teaterscen.

I den internationella konstbranschen höjs röster för att film- och tv-karaktärer med funktionsnedsättning borde spelas av personer inom målgruppen. I Finland är man överens om att scenkonsten behöver lyfta fram underrepresenterade grupper.

Frågan lyfts fram bland annat av skå­despelaren och mångfaldsaktivisten Samantha Renke i en kolumn i den brittiska upplagan av Metro. Renke beskriver hur bra det känns att överhuvudtaget se en filmkaraktär i rullstol, eftersom liknande roller är så sällsynta.

Hon anser det vara viktigt att också skådespelaren i fråga har funktionsnedsättning, eftersom det hon kallar en autentisk representation bidrar till att normalisera funktionsnedsättningar. Det betyder också arbetstillfällen för en underrepresenterad grupp skådespelare.

Liisa Blad, ordförande för Finlands svenska skådespelarförbund, säger att debatten är viktig. Det gäller bland annat att identifiera hur man ska kunna förmedla en mångfacetterad bild av en funktionsnedsättning på ett respektfullt och rättvist sätt.

– Som skådespelare frågar jag mig om jag överhuvudtaget kan veta hur livet är till exempel för en person inom autismspektret. Jag kan föreställa mig, men det som kommer fram är antagligen mina fördomar om sådana personer och research som baserar sig på kroppsmanér. Jag får inte in djupet i karaktären på ett rättvist sätt, säger Blad.

Enligt Blad kan bara en skådespelare med erfarenhet av en funktionsnedsättning få in djupet på rätt sätt och dessutom undvika att stärka stereotypiska uppfattningar om funktionsnedsättningar.

– Finns en sådan person inte tillgänglig behövs omfattande research och samarbete för att klara av att bemästra rollen. Redan när filmen skrivs behöver teamet ta i beaktande vad som gör karaktären rättvisa, säger Blad.

Steg för steg mot mångfald

Också Aune Kallinen, professor i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan i Helsingfors, har full förståelse för kravet att se personer med funktionsnedsättning i sådana roller, med tanke på det stora antalet befolkningsgrupper som aldrig fått synas på teaterscenerna.

– Jag delar en önskan om en framtid där skådespelare representerar många olika minoriteter och alla slags män­niskoliv. I en sådan framtid ser frågan om vem som får spela vem annorlunda ut, säger Kallinen.

Både Blad och Kallinen understryker den skriande bristen på mångfald inom scenkonsten idag. Rollerna och arbetsmöjligheterna för skådespelare med funktionsnedsättning är få i världen och i Finland. Likaså finns det få utbildade skådespelare med funktionsnedsättning.

En pionjär som arbetat med och lyft fram scenkonstnärer med funktionsnedsättning i Finland är åtskilligt prisbelönta DuvTeatern. Ett annat exempel är Teater Totti som arbetar på teckenspråk.

– Vi jobbar konstant för att vi i framtiden inte ska höja på ögonbrynen när Hamlet kliver in på scenen med ett hjälpmedel, säger Blad.

Då blir konsten också intressantare

På Teaterhögskolan arbetar Kallinen för sin del med att främja tillgänglighet i praktiken och möjliggöra studier och arbete för alla olika slags människor.

– Det gäller undervisningen och bland annat urvalsprocessen. Hur kan vi bli mera medvetna om våra fördomar, vilka faktorer vi uppskattar och ifrågasätta dem, frågar sig professorn.

Personer med funktionsnedsättning har rätt till individuella arrangemang och assistans under urvalsprovet vid behov.

– Man kan alltid variera uppgifterna. Vi hittar ett sätt att delta och ut­trycka sig också fysiskt för alla, säger Kallinen.

Den kanske svåraste frågan för Kallinen är hur skolan ska kunna locka till sig studerande med så mångsidiga bakgrunder som möjligt. Enligt henne behövs ökad medvetenhet bland allmänheten att skådespelaryrket är en möjlighet också för människor från underrepresenterade minoriteter. Det i sin tur kräver samarbete med teatrar som DuvTeatern, samt skolor och tredje sektorn.

– Det är det vi behöver allra mest, för ökad jämställdhet, men också för att kunna berätta olika slags historier och överhuvudtaget göra mera intressant konst, säger Kallinen.

Text: Eva Lamppu ● Bild: Shutterstock – FrameStockFootages

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2021.

Back to top of page