fbpx

”Det finns inget bättre än att få jobba med frivilliga”

| Uppdaterad
”Det finns inget bättre än att få jobba med frivilliga” featured image
EFTER JOBBET

Ett sabbatsår med hantverksjobb hjälpte Gita Lindholm att trivas inom organisationsvärlden i sammanlagt fyra årtionden. Nu ser Svenska hörselförbundets redaktör fram emot glada pensionärsdagar med motorcykelutfärder och mer tid för barnbarnen.

Via sabbatsår mot nya utmaningar

Jag började min arbetskarriär på ett för­säkr­ingsbolag, därifrån jag gick över till mitt första jobb inom den tredje sektorn. I 18 år var jag den enda anställda vid Sibbo Ungdomsförbund. Förbundets frivilliga ville gärna ha med mig på evenemang, men det var omöjligt att jobba från morgon till kväll. Jag jobbade samtidigt deltid med fakturering för ett företag. Med tiden märkte jag att jobbet var i tankarna hela tiden – saker som vad man måste komma ihåg och ordna snurrade konstant i huvudet på kvällar och veckoslut. Jag kände det som att jag aldrig var helt ledig, och det blev tungt.

Till slut beslöt jag mig för att ta vad jag kallar för ett sabbatsår. Jag fick jobb på ett hantverksföretag där vi sydde sittkuddar och överdrag till barnstolar. Några olika arbetsuppgifter fanns, men de gick inte att ta hem. På morgonen kom man på jobb och på eftermiddagen stängde man dörren och gick. Först var det jätteskönt. Men trots att jobbet var roligt och andan bland kollegorna jättegod började jag efter nio månader vara redo för nya utmaningar. Och då råkade jag se annonsen att Svenska Hörselförbundet rekryterade.

Egentligen anställde förbundet mig som kanslisekreterare. Men eftersom personen som hade hand om tidskriften och kurserna precis hade slutat då jag inledde mitt arbete fick jag också hennes uppgifter. Till en början kändes det förstås lite stort, men det gick.

Gita Lindholm

  • Ort: Sibbo
  • Tackar för sig vid: Svenska Hörselförbundet, där hon jobbat som redaktör
  • Började på posten: År 2001
  • Central arbetsuppgift: Medlemstidskriften Vi hörs, som förmedlar information om hörselskador och vad som är på gång inom förbundet, samt medlemsregistret.

Organisationsvärld i förändring

I början av 2000-talet skickade vi allt tidskriftsmaterial till tryckeriet per post. Sedan dess har det hänt massor. Redan då hade jag en dator att skriva på, men texterna skrevs ut, och verksamhetsledaren hjälpte med att klippa och klistra in dem på sidorna.

Överlag har byråkratin ökat i organisationsvärlden. Allt ska redovisas och aktiviteterna ska gå att mäta. Det betyder mycket extra jobb för föreningarna. Mycket av de frivilligas tid går åt till pappersarbete – tid som folk hellre skulle lägga på själva verksamheten. Det känns tungt att fodra rapportering av människor som jobbar gratis, men på förbundet är vi tvungna att göra det för att i vår tur redovisa till STEA (Social- och hälsoorganisationernas understödscentral).

Min egen arbetsbörda har egentligen minskat över tid. Nuförtiden har vi en löneräknare och en evenemangskoordinator, och jag har fått koncentrera mig på tidskriften. Under åren har utgivningstakten för tidskriften Vi hörs dock ökat från två till fyra nummer per år, och sidantalet har nästan fördubblats.

Coronapandemin förde med sig de se­naste förändringarna på jobbet. I två år har jag bara träffat enstaka kollegor, hela personalen har inte varit på plats samtidigt. Eftersom jag meddelade om min pensionering i god tid trodde jag att jag skulle få städa, sortera och fixa allt klart på kontoret i lugn och ro. Men så övergick vi till distansjobb och alla mina högar stod kvar. Därför har den sista tiden varit rätt stressig.

Det positiva med pandemitiden har ändå varit att verktyg som Zoom och Teams gjort möten mer tillgängliga. Nu har medlemsföreningar från landets alla håll lika nära till ett möte.

Att jobba med dem som brinner för sin sak

Organisationsvärlden har alltid känts fam­ilj­är. Under årens gång har jag träffat massvis med trevliga människor och det finns inget bättre än att få jobba med frivilliga som brinner för sin sak. Kollegorna kommer jag nog att sakna. Då man umgås alla dagar blir man nästan lika nära som med familjen.

Men jag försvinner ju ingenstans, det går ju att kika in på kontoret när som helst. Jag tror inte heller att jag kommer att lämna hörselfrågorna, eftersom de intresserar mig. Sedan 1990-talet har förbundets medlemsantal stigit från tusen personer till över 3 000, och tyvärr ökar hörselskadorna hela tiden. Mycket har ändå förbättrats – tidigare tänkte man inte på hörselfrågor exempelvis i arbetslivet. Genom upplysning hoppas vi att utvecklingen kommer att plana ut.

Ett minne som jag kommer att ha med mig hör ihop med Hörselförbundets senaste kongress år 2019. Medan vi planerade programmet råkade jag höra den finlandssvenska artisten Philip Järvenpää på radion. Då visste inte många ännu vem han var, men när jag spelade upp hans låt på jobbet var vi överens – honom ville vi ha på evenemanget. När kongressen väl ordnades var Järvenpää redan känd. Han började spela medan vi åt middag, och folk steg upp och började dansa mitt i maten. Han var fantastisk, det var en succé. Den gången råkade jag ha fingret på pulsen.

Tom kalender uppskattas

Visst är pensioneringen en stor omställning. Det är klart att det känns vemodigt, jag har ändå jobbat på förbundet i över 20 år. Men jag har alltid tänkt att jag går i pension genast då det blir möjligt.

Jag tror inte att jag blir en pensionär som tar sig an många stora projekt. Jag gillar att ha tom kalender och inte planera så långt framåt, för att ha möjlighet att göra det som faller mig in och kunna tacka ja om någon föreslår program.

Jag har kört motorcykel sedan jag var 16 år, så den här våren har jag tänkt göra körturer mitt på dagen när det är glest i trafiken. Förra sommaren köpte jag tapeter som också borde hängas upp. Sedan har jag två barn och fyra barnbarn som bor på landet. Jag kommer säkert att få hjälpa till med att skjutsa barnbarnen till skolan.

I februari börjar Tina Kärkinen som informatör på Svenska Hörselförbundet och tar över ansvaret bland annat för Vi hörs.

Text & foto: Mikaela Remes

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2022.

Back to top of page