Juristen har ordet: Statistik och valmöjligheter – på svenska, tack!

| Uppdaterad
Elias Vartio, juridiskt ombud på SAMS.

Under våren har jag haft privilegiet att medverka i Yle Spotlight. I avsnittet ”Omhändertagen”, som finns på Yle Arenan, hade journalisten tagit del av problematiken kring omhändertaganden och bristen på lämplig vård och tjänster i Svenskfinland.

I programmet skildras hur omhändertagna Stefano blir utan samhällets hjälp och till slut placeras i statens skolhem, där han inte mår bra. Han berättar hur han inte fått hjälp för sina grundläggande problem, så som impulsivitet och koncentrationsproblem. Lösningen är påtvingad och inga bra alternativ syntes i sikte.

I Stefanos fall hade systemet misslyckats på ett högst miserabelt sätt. I stället för att stanna upp och lyssna på barnets behov hade situationen eskalerat och det enda presenterade alternativet har varit diverse tvångsåtgärder. Samhällets respons kan här liknas vid en förälder som dundrar åt sitt barn: ”Varför lugnar du inte ned dig trots att jag hur ryter?”

Även om avsnittet skildrar ett enskilt människoöde belyser det samtidigt många strukturella problem som vi har inom Svenskfinland. För barn med neuropsykiatriska beteendesvårigheter kan det vara svårt att få det stöd som behövs i vardagen.

Vi ska inte acceptera vård utan alternativ. Enligt klientlagen har man alltid rätt till en utredning av åtgärdsalternativ, i plural. En annan central princip är att klientens intressen, önskemål, åsikt och självbestämmande ska respekteras inom socialvården.

En utmaning här är de många strukturella tillkortakommanden med att ordna service och rehabilitering i Svenskfinland. Många gånger måste familjer med barn med neuropsykiatriska diagnoser göra en barnskyddsanmälan för att få hjälp. Även social- och hälsovårdsministeriet har fastställt att systemet inte fungerar för målgruppen. Det råder brist på terapeuter och socialarbetare, FPA ordnar inte Laku-familjerehabiltering på svenska och finlandssvenska organisationer har inte resurser att delta i upphandlingen. Till och med i huvudstadsregionen är det svårt att ordna en del tjänster på svenska.

I bästa fall kan nya funktionshindersservicelagen fungera som en del av lösningen på problematiken. Exempelvis kan förslaget om att erbjuda korttidsvård oberoende av diagnos vara en stor lättnad för familjerna. Det kan bli lättare för föräldrar att hållas i arbetslivet och således undankomma en fattigdomsfälla. Om flera har den här möjligheten kan det skapa ett större underlag för att ordna tjänsten även på svenska.

Men det kan vi inte lita på. För att kunna kräva vård behövs också statistik och annan tillförlitlig information kring fenomenet. Utöver information om hur många som använder olika tjänster behövs siffror över nekade beslut och beslut där behoven tillgodoses bristfälligt. Vi måste också ha vetskap om hurdana tjänster som inte erbjuds.

Endast på det här sättet kan vi effektivt börja peka på och åtgärda strukturella problem kring indirekt diskriminering mot svensktalande personer med funktionsnedsättning. Saknar vi informationen har vi endast en bråkdel av sanningen. För det här behövs också respons från er på fältet. Tillsammans kan vi hitta lösningar på de knepigaste samhällsproblemen.

Elias Vartio

Skribenten jobbar som juridiskt ombud på SAMS och är viceordförande i Handikappforums barnarbetsgrupp.

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2021.

Back to top of page